Krönikan: Konsten att knäa sig själv i huvudet

Tanken att jag kan vara ett namn för Guinness rekordbok är svår att släppa – men det var länge sedan jag faktiskt bjöd på några konkreta exempel. Därför är det nu inte mer än rätt att ni, som i åratal har stått ut med mitt självgoda snack om saken, bjuds på en genomgång av mina mest minnesvärda malörer.
Jag har…

… stuckit mig på en pekbok. (Hörnen är vassare än man tror.)
… häftat mig själv i fingret med en häftapparat. (Jag var uttråkad.)
… sträckt sneda bukmuskeln när jag jublade lite för häftigt på en hockeymatch. (Det var det värt.)
… stuckit mig själv i tungan med en gaffel. (Jag förivrade mig.)
… fastnat med samma tunga mellan tänderna. (Snacka om att sväljreflexen blev smärtsam!)
… sparkat foten rakt in i en vägg. (Jag siktade på dörröppningen bredvid.)
… blivit fastklämd i en tumstock.
… sträckt ryggen när jag försökte lyfta en bokhylla. (Typisk bokslukarskada.)
… skurit mig på en osthyvel. (Och fått fullt med ost i såret.)
… klämt fast fingrarna i en hålslagare. (Eller var det lillbrorsan?)
… fastnat med samma fingrar i en musfälla. (Nej, det var också brorsan.)
… bränt mig på en ostmacka. (Det, däremot, var definitivt min egen bedrift.)
… hukat mig till en fläskläpp. (En gravt gravitationspräglad skada.)
Och, sist men inte minst…
... knäat mig själv i huvudet.

Ja, det är klart att de går! Jag har ju testat. Allt du behöver är en fotboll, en trädgård, någon som du försöker imponera på och slutligen riktigt uselt bollsinne.
När pekboken stack mig stod jag och jonglerade med den i köket, i brist på en vettig hobby, när en misslyckad mottagning slutade med att ett av hörnen bet mig i pekfingret.
Och den där fläskläppen åstadkoms, som var och en kan räkna ut, när jag i min ungdom satt på huk med armarna lindade runt benen. Plötsligt hamnade jag i gräl med gravitationen om var min tyngdpunkt egentligen låg och föll sakta framåt med ansiktet först eftersom armarna redan var upptagna.

Om du nu känner en pockande längtan att dela med dig några bisarra kapitel ur din skadehistorik får du förstås gärna slänga iväg ett mejl – för det vore ju trevligt om jag visade mig vara i gott sällskap.
Den konstigaste skaderapporten vinner ett plåster.