Tankarna vaknade i mig en sommarnatt för två år sedan, när jag vid Inre Lemesjöns strand möttes av ett landskap som övergetts av midnattssolen. Jag skulle inte drömma om att klandra vår sol för dess strålande insatser om dagarna, men det ligger också en sällsam skönhet i de fragment av silver som framträder när det inte finns tillräckligt med ljus kvar för att hålla skuggorna vid liv. Varje stjärna behöver nattens hjälp för att våga visa sig från sin bästa sida.
Aldrig förr hade jag anat att ett mörker kunde vara så vackert, men det som verkligen gjorde mig knäsvag var månen. Stor, majestätisk och omgiven av en bred aura där tunna molnstrimmor drog förbi för att sedan åter försvinna ut i ingentinget.
Jag ville ta ner den, fånga den, omfamna den och ta med den hem men ännu hellre ville jag göra den sällskap på himlavalvet.
Vissa skulle nog kalla det för en religiös upplevelse, och kanske stämmer det in på hur jag kände mig. Inte frälst, upplyst eller ens insiktsfull, men definitivt uppfylld av någon slags kramgo känsla som formligen sprängde i bröstet.
I det ögonblicket längtade jag efter något omöjligt, och ur den känslan föddes min första fråga:
Varför?
Varför har vi förmågan att längta, trängta och drömma om sådant som sträcker sig långt bortom vår överlevnadsinstinkt?
Rent biologiskt borde ju egenskaper poänglösa för artens överlevnad ha sållats bort, eller aldrig ens utvecklats, under årmiljonerna. Till och med fenomen som kärlek och empati har i dag pusslats in i olika biologiska förklaringsmodeller.
Viljan att hjälpa känner vi bara för att vi gynnas av det som flockdjur, förälskelse är ett simpelt utslag av fortplantningsinstinkt och du som riskerar livet för ditt barn offrar dig i själv verket för dina geners fortlevnad. Logiskt, kanske men väldigt oromantiskt.
Vad jag inte förstår är hur artens fortlevnad gynnas av vår förmåga att smälta vid i åsynen av månen, havet eller ett snötäckt fjäll? Att överväldigas av rymdens oändlighet eller av skönheten hos en glaciär?
Vid otaliga tillfällen har jag känt mer än vad som är rimligt att känna, sett till de ramar som biologin sätter upp. Kärlek, men inte till något levande. Längtan, och saknad men jag vet inte efter vad.
I vetenskapens värld utgör varje slags sug en nödvändig drivkraft för att stilla ett lika nödvändigt behov. Törst botas med vatten, hunger med mat, andnöd med luft, trötthet med sömn, nödighet med ett badrumsbesök och attraktion med
ja, ni vet.
Men i månen fann jag en slumrande längtan som varken kan botas eller förklaras.
Då är det inte konstigt att folk går och blir religiösa.
