Du är här

2011-05-20 - Anette J
Vår saknade och underbara Devil

Sorg efter en underbar vän

Min lilla dvärgpincher Devil har fått somna in efter en tids sjukdom. Vi fick ha honom i nästan 9 år, jag saknar honom redan så det värker i hela kroppen.
Då skrev min man Devils historia och jag känner att jag vill publicera den här.

Sagan om mitt liv.

Hej. Mitt namn är Devil. Ja, egentligen heter jag Exigor's Devil in Red, efter den kennel där jag föddes, men blev kallad Devil kort och gott. När jag var åtta veckor gammal, och var så liten att jag rymdes i en människohand, kom det ett par och hälsade på oss. Mina syskon, som var mycket vildare än jag själv, sprang genast fram och började bita i deras skosnören och byxben och pockade på uppmärksamhet. Eftersom jag var minst i kullen fick jag snällt vänta på min tur. Jag ville fram och hälsa jag också, för jag kände att de här människorna var snälla, speciellt honan. När jag kom fram började jag inte som mina syskon bita i snören och bete mig, utan jag gick fram till kvinnan och ville bara bli kelad med. Hon lyfte upp mig och började gosa med mig och då kände jag att jag ville följa med henne hem till sig....och ja, jag fick följa med!

Jag fick ligga i hennes knä när vi åkte därifrån i deras bil som det på vägen hände något med. Vi blev ståendes efter vägen och efter ett tag kom det ett mycket större bil som tog min mattes bil på släp och efter en lång stund var vi äntligen framme vid mitt nya hem. Där var det fler människor som tydligen väntade på att jag skulle träffa dom. Två ganska små människor som ibland kunde vara lite hårdhänta, men dom sprang jag ifrån när jag inte ville leka mer, och så var det fyra lite större. De ville mest klappa mig och gosa med mig.

Tiden gick och jag växte mig större. Jag trivdes väldigt bra i min nya familj. Jag fick mat när jag var hungrig och fick ofta komma ut på promenad, mest med de mindre människorna. En sak jag upptäckte ganska tidigt var att jag älskade godsaker. Inte maten, som väl var okej, utan andra saker, saker som min husse och matte åt. En gång satte sig min matte på golvet med en hel hög med godsaker i sin hand, tittade på mig och sa ganska hårt: "Sitt!"

Först förstod jag inte vad hon menade....jag ville ju ha godis, men sen sa hon samma sak igen och tryckte ner baken på mig och gav mig en bit, och då fattade jag direkt. Om jag satte mig ner när de ville det fick jag godis! Lätt!

Efter ett tag kom min matte och husse hem med en annan hund. Större än mig var hon och en tik dessutom. Jag gillade henne och ibland busade vi. En sak jag däremot inte gillade var när husse tog upp mig och lade mig på rygg i hans knä och lät Izza, som hon hette, smånafsa mig i ljumskarna. Det var inte kul, men människorna skrattade när jag morrade, och de lät henne aldrig hålla på länge, och när han (husse) släppte mig fick jag chansen att ge tillbaka och bet henne ibland. Inte hårt men jag var så arg på henne när hon gjorde så.

Efter ytterligare ett tag, ingen aning om hur länge, kom det ytterligare en hund till oss. Hon hette Foxy, var också en tik, mycket större än mig men yngre. Hon var inte hos oss så länge innan hennes riktiga matte kom och hämtade henne. Ganska skönt tyckte jag. Jag tror det var nåt fel på henne för min matte satt ofta på golvet och gav henne mat från hennes skål ur sin hand. Vaddå? Kunde hon inte äta själv eller?

Tiden gick och jag började märka på Izza att det var något som inte stämde. När vi blev lämnade själva, vilket inte var kul, kunde hon börja bita på människornas sittplatser! Det tyckte jag var konstigt för så fick man inte göra. Hon lärde sig inte heller för när husse och matte kom hem och såg vad hon gjort blev de arga på henne, men ändå gjorde hon det igen och en dag åkte de iväg med henne. Hon kom aldrig tillbaka igen. Det var lite synd tyckte jag för vi hade blivit bra kompisar. Men det var i alla fall en sak som var bra med att hon var borta och det var att jag fick matte för mig själv igen.

En tid efter det åkte vi alla till en äldre tant och bodde där. Det var lite konstigt och jag förstod aldrig varför, men så var det. Så kom det värsta ögonblicket i mitt liv. Husse och matte packade stora väskor med kläder och saker och när alla klädde på sig och skulle gå sprang jag fram för att få på mig mitt koppel.....men jag fick inte följa med. Jag kände på mattes sinnesstämning att nåt inte var som det skulle, men jag kunde inte sätta tassen på det. Nåt var fel.....men vad? Så var jag ensam med den äldre damen. Inget fel med det, hon var jättesnäll och gav mig mat (för lite i mitt tycke i och för sig) och tog ut mig på promenader. Ibland hände det saker jag inte förstod. Den gamla damen kunde räcka fram en konstig sak i plast och ur den kom mattes röst!? Jag hörde henne, men hon fanns inte nånstans....som om hon var i den där plastsaken (fast det kände jag på lukten att hon inte var)!? Jag ville ju till min matte när jag hörde henne ropa mitt namn, men det gick inte, hon var någon annanstans. De gångerna blev jag ledsen för jag älskade ju min matte mer än något annat.

Sen hände faktiskt något riktigt kul. Den största av de yngre människorna kom och hämtade mig och tog mig till min matte, husse och alla de andra. De bodde långt bort där det var varmt och skönt, men när jag kom dit fanns det redan en annan hund där. En tik igen (typiskt) som var precis som mig. Liten och brun alltså. Hon var riktigt trevlig och det slutade faktiskt med att vi fick många barn ihop, Angel som hon hette, och jag. Men det bästa var att jag fick vara med min familj igen och framför allt matte.....det bästa jag hade.

Vi flyttade tillbaka till det kallare stället efter ett tag och det gillade jag inte. Långa perioder var marken täckt med snö och det var jättekallt och jag frös hemskt om mina små tassar. Ju äldre jag blev, desto mer gillade jag att sova under mattes täcke på dagarna. Där var det varmt och jag kände mig trygg...det luktade ju matte och matte var bra! Angel och jag fick mer barn som människor kom och hämtade och det gjorde mig inget. De var ganska jobbiga och lät mig inte sova ifred.

Sen var det dags för en ny hund att komma till oss. Max hette han. I början var han ganska liten, men växte fort och blev mycket större än mig. Han gillade att busa, men jag började ju bli gammal och tyckte inte det var lika roligt. Dessutom kunde han ibland bli ganska brutal.....han hade ju jättestora tänder och de gjorde ganska ont. Han föstod nog inte det själv. Han var ju trots allt bara en liten valp egentligen. De gångerna sprang jag till matte för hon skyddade mig alltid och tog upp mig i sitt knä och där var jag trygg. Hon var ju min favorit bland människorna. Husse var också ganska snäll och gav mig ibland små godsaker när han stod och gjorde iordning mat till dom. Ibland busade han med mig. Han kunde sträcka fram sin hand mot mig med fingrarna utspärrade och jag lärde mig snart att han då ville att jag skulle se arg ut och göra små utfall mot honom. Inte så värst kul egentligen, men jag gjorde honom till viljes ändå. Han tyckte det var kul och jag gillade att vara människorna till lags, för de var alla så snälla mot mig.

Ju äldre jag blev, desto svårare fick jag att hålla mig på nätterna. Jag kunde vakna och vara jättenödig och då brukade jag gå in i det stora rummet och göra det jag behövde. Tänkte att det nog inte gjorde något, för ingen var ju där då....alla låg och sov. Men varje morgon hörde jag på husse att han var arg för något. Jag visste ju inte att det var för att jag kanske kissat på golvet. Jag brydde mig inte så mycket om det.....matte låg kvar i sängen och det var ju så in i nordens varmt och skönt att sova där i sängen bredvid henne.

Sen en dag hände något märkligt. Dagen började som vanligt. Husse gick upp (varför gick han alltid upp så tidigt kunde jag aldrig riktigt förstå), de mindre människorna gick upp och försvann och sist gick matte upp. Jag hörde hur hon som vanligt satte sig vid bordet i köket, men plötsligt förändrades hennes sinnesstämning. Hon pratade med någon och med ens blev hennes inre....mörkt på något vis (svårt att förklara för någon som inte är hund). Nåja, jag tänkte inte så värst mycket mer på det. Jag somnade om i den varma sköna sängen. Matte kom in till mig och lade sig bredvid mig och gosade och kelade med mig mer än vanligt....fortfarande i den där konstiga sinnesstämningen. Nåt var fel, men jag visste inte vad.

Efter ett tag skulle husse iväg nånstans (hans sinne hade också förändrats) och jag fick följa med. Bara han och jag. Det hände inte så ofta att bara jag fick följa med någonstans eftersom Angel och Max nästan alltid var med, men den här gången var det bara husse och jag. Att inte matte följde med kommer jag till sen.

Husse och jag åkte iväg i bilen till ett konstigt ställe. Det luktade massor där. Väldigt många djur hade varit där och var forfarande där kunde jag höra. Inne i ett litet rum som inte var så skarpt upplyst (på bänken stod ett ljus) väntade vi ett tag innan en annan människa kom in till oss. Husse och hon pratade lite ett tag innan hon stack mig i ena benet med en nål. Aj! Det gjorde lite ont, men efter ett tag började jag känna mig sömnig. Jag somnade nästan i husses knä innan hon kom tillbaka. Då fick jag lägga mig på ett litet bord med en skön vit fäll på. Så stack hon mig med en nål igen, men då var jag så trött så jag märkte det knappt. Dessutom var ju husse där. Han klappade mig, så jag kände mig trygg där jag var. Så, medans husse fortfarande klappade mig, försvann världen. Det gjorde inte ont alls.....den bara försvann. Så helt plötsligt såg jag att husse satt böjd över mig medans stora tårar föll på mig ur hans ögon. Då förstod jag var jag var. I hundhimlen.

Jag vet att ni är ledsna över att jag inte är hos er längre (speciellt matte), men var inte det, för jag har det jättebra där jag är nu. Det finns jättestora ängar där jag kan springa hur mycket jag vill (och det vet ni ju att jag gillade!:)). Jag har träffat Izza igen också.....och andra hundar ni haft (det visste inte jag). En som heter Oscar t.ex. Han älskar precis som jag att springa. Vi brukar leka tafatt han och jag.....men han får aldrig tag i mig, för jag är mycket snabbare än han!:)

Jag bodde hos er från att jag var en liten parvel tills jag blev gammal och jag hade ett underbart liv. Bättre än någon annan hund i världen. Det är jag helt säker på.

Till min underbara matte: Jag älskar dig mer än något annat, men var inte ledsen. Jag har fått höra att hundar får träffa sina mattar och hussar igen efter ett tag och jag längtar verkligen tills vi ses igen. Ta hand om Angel och Max tills dess, så ses vi snart igen.

Varma hälsningar till er alla från mig......Devil.

PS. Jag vet varför du inte följde med mig till det där konstiga stället och det är okej. Hade jag vetat vad som var på gång hade du inte fått följa med i alla fall.DS

Dela med dig av denna artikel på: