Du är här

2011-06-09 - Lisa B

Omedvetna fördomar

En sak som jag aldrig slutar förundras över är hur vissa människor antar att jag ska vara på ett visst sätt, bara för att jag sitter i en rullstol.

Även om jag är fullt frisk i huvudet och sitter i rullstol så ska jag vara tyst, liten och väldigt oskyldig enligt många människor. Bara för att jag sitter ner i en stol med hjul på. Jag har flera exempel på hur människor ibland beter sig, framförallt äldre människor.

En vän till mig som bor i Danmark (hon har samma sjukdom som mig och sitter också i rullstol) berättade om en gång då hon var inne på en affär. Plötsligt hade en tant kommit fram till henne, klappat henne på huvudet och berömt henne för hennes fina hår och därefter gått därifrån. Tanten hade alltså klappat henne på huvudet, från ingenstans. Och nej, min vän var inte ett barn utan tonåring. Tror ni att tanten hade gjort så där om hon inte suttit i rullstol?

Jag tror att det är svårt för att förstå vad jag pratar om när man själv inte sitter i rullstol. "Vad är problemet egentligen? Det är ju bara snälla saker människor säger och de vill ju bara väl" kanske ni tänker och jag förstår det till en viss del. Men när du blir behandlad som en 5-åring och du snart ska fylla 18 år är det inte så snällt längre. Men ibland blir frågan tvärtom, är det vi som sitter i rullstol som har fördomar?

Dela med dig av denna artikel på: