Poesi & Noveller

Novell: Tortyr

Jag slängdes in i dörren bakom mig och föll ner på golvet. Ingen brydde sig, ingen. slog igen mina ögon och försvann in i tystnaden.

Jag satt ensam hemma i vardagsrummet och slappade framför Tvn. Mamma och pappa hade gått ut på fest på stan en timme innan, så jag var ensam hemma till midnatt eller nåt sånt.

Jag gick ner för trappen och hämtade en Cola när jag avbröts av att ytterdörren slogs igen. Mamma och pappa brukade ju alltid låsa dörren, tänkte jag. Jag tänkte att det kanske bara var innerdörren som slogs igen av korsdrag eller nånting. Jag satte mig framför tvn igen och drack min Cola.

Jag gick in till köket för att hämta chipspåsen som mamma köpt dagen innan. Jag rotade i alla låder efter en skål, när jag hörde trappsteg. En skugga började synas,  jag blev skräckslagen. Mamma och pappa skulle ju inte komma hem fören midnatt ju. Jag fick panik och sprang in i mammas och pappas rum och gömde mig under deras säng. Jag kunde höra mig själv flåsa av rädsla. Fotstegen kom allt närmre och jag höll andan. Jag kunde se ett par stora skor framför mina ögon.

Du tog tag i min fot och släpade mig ut från sängen. Jag visste inte vem du var eller vad som skulle hända med mig. Du lyfte upp mig och bar mig ut till en gammal vit skåpbil där du slängde in mig i bagaget. Jag landade med en duns på det hårda plåtgolvet som var fult smuts och damm.

Jag hade ingen aning om hur länge vi åkte, men det kändes som en evighet. Tillslut öppnade han dörrarna och kastade mig över axeln. Vi gick in i ett hus som såg ut som ett mentalsjukhus. Jag började slå på honom och skrika åt honom att han skulle släppa ner mig! Han bar in mig till ett litet mörkt rum och kastade han ner mig på betonggolvet och gick ut därifrån. Jag slängde mig mot dörren och slog, jag slog så hårt att jag började blöda. Jag skrek, men ingen verkade höra mig.

Jag hade ingen aning om hur länge jag varit där, men den kändes som föralltid. Snart skulle jag få reda på att det inte var ett mentalsjukhus utan något mycket värre, något jag inte inte kunnat ana. Dörrarna öppnades och han tog med mig till ett rum med massa apparater och verktyg. I mitten av rummet fanns det en stol, med beigt överdrag, det såg precis ut som en sjukhus stol. Han tvingade mig ner i den och spände fast mig. Jag skrek allt var jag kunde, jag försökte ta mig loss, men ingenting verkade hjälpa.

In i rummet kom nu en kvinna i 40års åldern. Hon gick fram till mig och undersökte mig noga med blicken.

- Kör igång! sa kvinnan

Mannen som burit in mig till huset kom fram till mig med en kniv i ena handen och höll den ovanför mitt finger. Tårarna började spruta ur ögonen på mig medans han sakta tryckte ner kniven. jag hade aldrig känt någon så enorm smärta.

Kvinnan stod brevid mig och njöt av att se mig plågas.

Mitt hjärta hade aldrig slagit snabbare, jag kunde inte höra min egna andetag. Allt kändes som en jävla mardröm. Jag hade ingen aning om var jag var, jag visste inte vilka dom här människorna var eller vad dom skulle göra med mig.

Jag satt där inne en evighet. Mannen hade kommit fram flera gånger och plågat mig på olika sätt. Kvinnan bara stod där och tittade på, jag såg verkligen på henne att hon njöt. Han tog tillbaka mig till det lilla rummet. Utanför dörren stod det "6954" Jag visste inte vad det stod för, men jag skulle snart få reda på det.

Efter ett tag hördes ett skrik utifrån korridoren, det lät som ett litet barn. Jag slets ut mig från rummet och trycktes upp mot dörren. Sedan började mannen skjuta alla som var där, en efter en. Den lilla flickan som hade skrikit tidigare stod brevid mig och kramade mitt ben. Det var det värsta jag hade sett, oskyldiga människor skjutas utan anledning. Jag visste redan då att jag skulle dö, eller jag ville dö.

- Jag vill dö!

På en sekund såg jag skotet flyga in i mitt bröst. Jag slängdes in i dörren bakom mig och föll ner på golvet. Ingen brydde sig, ingen. Jag slog igen mina ögon och försvann in i tystnaden.

Publicerat