Var så goda! De 21 senaste filmerna som jag gett en femma i betyg i Tidningen 7. Har du inte sett dem än? Gör det!
Camino (Sandrew Metronome)
Med: Nerea Comacho, Carme Elias, Manuela Vellés, Mariano Venancio
Regi: Javier Fesser
Camino, en sprallig, glad, snart 12-årig flicka i Madrid. Hon vill gå med i en dramagrupp men hennes djupt religiösa mor, medlem i den katolska organisationen Opus Dei (Guds verk) tycker inte att det är passande. Inget som är roligt för ett barn är passande. Caminos lillebror dog som spädbarn och hennes äldre syster har lämnat familjen för någon sorts märklig förberedelse inför klosterlivet. Relationen mellan mamman och pappan är ansträngd men det är nästan uteslutande pappan som visar någon kärlek till Camino. Själv blir hon blixtförälskad i pojken Jesus, som är med i dramagruppen. Men så drabbas hon av en elakartad cancer. Vi följer Caminos sista fem månader i livet då hon ofta lever i drömmens värld, som både är vacker och mardrömslik. Opus Dei vill helgonförklara henne när hon dör, själv vill Camino bara träffa Jesus men inte den Jesus som alla runt om henne tror. Storyn har verklighetsbakgrund och är något av det mest gripande jag sett på film de senaste åren. Stor filmkonst.
CSNY/Déjà Vu (Sandrew Metronome)
Med: Neil Young, David Crosby, Graham Nash, Stephen Stills
Regi: Neil Young
Under USA:s krig mot Vietnam åkte Crosby, Stills, Nash & Young på turné för att protestera mot kriget och den dåvarande amerikanska regeringen. När Neil Young släppte sin antikrigsskiva Living with War 2006 samlade han sina gamla polare och gav sig ut på en ny protestturné, nu mot Irak-kriget, under titeln Freedom of speech. Den här dokumentären är förstås fylld med kritik mot president George W Bush och hans sätt att handskas med kriget. Konsertbilder blandas med bilder från kriget och intervjuer med krigsveteraner och anhöriga till krigsoffer, vilket gör det till en mycket stark filmupplevelse. CSNY möttes dock inte bara av ovationer där de spelade. Under en konsert i Atlanta buades de ut under låten Let´s impeach the president. Att höra kommentarerna från några som lämnade konserten i vredesmod är fascinerande. Kan det vara så att invånare i södra USA är mer korkade än andra? Hur ska man annars förklara att de överhuvudtaget går på en konsert med CSNY, de måste väl ändå vara medvetna vilken politisk ståndpunkt de har, eller? För övrigt så grejar de här fyra +60-gubbarna fortfarande att leverera riktigt bra musik och det är inte utan att man känner en viss vördnad för dem. En strålande dokumentär, men tror man på krig som en lösning på konflikter ska man förstås inte se den.
Det vita bandet (Folkets Bio/Pan Vision)
Med: Christian Friedel, Ernst Jacobi, Leonie Benesch
Regi: Michael Haneke
I en liten tysk by, strax före första världskrigets utbrott, råkar byns läkare ut för en märklig ridolycka. Sedan omkommer en kvinna i en arbetsplatsolycka och en liten pojke misshandlas, därefter ytterligare en. Vem eller vilka ligger bakom händelserna, finns det ett samband? Här finns den stränge prästen som själv spöar sina barn med rottingen, den dryge baronen som nästan hela byn arbetar för, läkaren som är ett svin och utnyttjar sin egen dotter en by fylld av elakhet, brutalitet, hot och perversioner. Men här finns också den unge snälle läraren som börjar nysta i allt som hänt. Michael Hanekes fantastiska film vann välförtjänt Guldpalmen i Cannes i fjol. Det är en historia som berör på ett mycket starkt sätt, en skildring av några barn som berövades sin barndom och förmodligen blev brutala nazister under andra världskriget. Den svartvita filmen har ett fenomenalt bildspråk och helt suveräna skådespelarinsatser, inte minst av barnen. Mycket bättre än så här blir det inte.
En strid på liv och bröd (SF)
Animerad film med Wallace & Gromit
Regi: Nick Park
Världens bästa och roligaste lerfigurer är tillbaka igen. Den här gången ger sig den godtrogne uppfinnaren Wallace och hans kloke hund Gromit in i bageribranschen. Precis som vanligt blir det en massa underliga uppfinningar, som fungerar mer eller mindre bra. Affärerna går bra men visst är det märkligt att inte mindre än ett dussin andra lokala bagare försvunnit det senaste året. Wallace märker inte vad som står på när han förälskar sig i en före detta reklammodell, men Gromit anar oråd. För alla som följt Wallace & Gromit genom de tidigare kortfilmerna Osten är slut, Fel Brallor och Nära ögat, samt långfilmen Varulvskaninens förbannelse, är En strid på liv och bröd en riktig höjdpunkt. Filmen är full av humor som passar hela familjen, utom möjligtvis de allra yngsta, och dessutom kan man bara sitta och beundra de fantastiska leranimationerna. Har du missat de tidigare kortfilmerna gör det inget, alla tre finns med på denna utgåva som inte ska missas.
Fish Tank (Sandrew Metronome)
Med: Katie Jarvis, Michael Fassbender, Kierston Wareing
Regi: Andrea Arnold
15-årige Mia är utslängd från skolan och förbannad på allt och alla, inklusive sin lillasyster och sin mamma som själv var tonåring då hon fick Mia. Hon tycker att hela världen är emot henne och den enda fristad hon känner är en övergiven lägenhet där hon dricker cider och dansar street dance för sig själv. När den ständigt festande mamman raggat hem en ny kille för natten förändras allt. Connor, som tycks vara en schysst kille, lyckas med konststycket att få familjen att bli sams för ett ögonblick och för första gången får även Mia komplimanger. Hon blir mer fäst vid Connor än hon borde och till sist gör hon något riktigt irrationellt. Men så är hon ju bara ett barn, de verkliga dumskallarna är de som förväntas ska vara vuxna. Filmdebuterande Katie Jarvis är helt suverän som Mia, hon äger den här filmen från första till sista stund. En berättelse som håller ett fast grepp om åskådaren, ovissheten vad som ska hända härnäst är ständigt närvarande.
Medan åren går (SF)
Med: Lesley Manville, Jim Broadbent, Ruth Sheen
Regi: Mike Leigh
Kuratorn Gerri och geologen Tom, ett par i 60-årsåldern, lever ett lyckligt liv där mycket tid ägnas åt kolonilotten. De är trevliga och gästvänliga och Gerri bjuder ofta hem sin arbetskamrat, läkarsekreteraren Mary som är singel, fruktansvärt forcerad och har svårt att acceptera att hon inte är ung längre. Tom är en annan återkommande gäst, också singel och bitter på livet. Regissören Mike Leigh har en härlig fingertoppskänsla att kunna fånga vardagen och har här gjort en både humoristisk, tragisk och mycket allvarlig film där kontentan är hur viktigt det är att kunna öppna sig och prata om de bekymmer man har. Filmen påminner en del om det Woody Allen brukar göra men Leigh är mer återhållsam. Fotomässigt är det briljant och skådespeleriet är fantastiskt rakt igenom, inte bara i de stora rollerna utan även i biroller. Exempelvis Imelda Staunton som genomgrå, deprimerad och tillknäppt. Det går helt enkelt inte att hitta några svagheter i det här, så det blir full pott.
Nausicaä från vindarnas dal (Pan Vision)
Animerad familjefilm
Regi: Hayao Miyasaki
Den segelflygande prinsessan Nausicaä kan tala med djur och när de jättelika ohmerna en sorts bepansrade gråsuggor som härskar i de förorenade förbjudna områdena blivit retade och hotar att inkräkta på människornas sista markområde är hon den enda som kan se till att djur och människor återigen kan leva i harmoni med varandra och med naturen. Japanske animatören Hayao Miyasaki har skämt bort oss med många mästerverk och det här är hans första stora animerade film. Den kom redan 1984 men släpptes på svensk bio först 2009. Som vanligt visar han upp en fantastisk fantasivärld och precis som i alla andra av hans filmer är den stora hjälten en ung flicka. En hel del samhällskritik väver Miyasaki också in och historien om sju dagar av eld som förintade civilisationen har förstås klara anspelningar på kärnvapenkrig. Filmen har inte dubbats till svenska och passar inte heller de allra yngsta men för övriga är det ren filmkonst.
Pans labyrint (Pan Vision)
Regi: Guillermo del Toro
Med: Ivana Baquero, Sergi Lopez, Maribel Verdú m.fl.
1944, några år efter spanska inbördeskriget och Franco styr med järnhand. Unga Ofelia flyttar med sin gravida mamma till hennes nya man, en obeskrivligt grym kapten i armén, som försöker förinta motståndsrörelsen. Ofelia kontaktas av en fe och hamnar i sagornas värld, där det visar sig att hon egentligen är en prinsessa. Det här är en vuxensaga och filmen hade, på grund av några riktigt otäcka våldsscener, 15 års åldersgräns. Men det är en makalös berättelse oerhört snyggt fotad i en blågrön nyans som håller högsta klass rakt igenom. Ofelia rör sig mellan märkliga figurer i sagovärlden och grymheten i den verkliga världen under de prövningar hon ska genomgå för att få återse sin far kungen. En helt igenom fantastisk film med många bottnar. Två timmar oavbruten spänning som gör ont att se, samtidigt som den inger hopp. Sensmoral: låt aldrig ditt barn tappa sin fantasi.
Pojken i randig pyjamas (Buena Vista)
Med: Asa Butterfield, David Thewlis, Vera Farmiga, Jack Scanlon
Regi: Mark Herman
Bruno är åtta år, bor i en välbärgad familj i nazitysklands Berlin när pappa, officeren, får ett nytt viktigt jobb och familjen måste flytta till en gård på landsbygden. Utan sina gamla vänner är Bruno uttråkad och förstår inte varför han inte får utforska området bakom gården. Där borta ligger något som Bruno tror är en bondgård men alla som bor där har pyjamas, liksom Pavel som arbetar med att skala potatis hemma hos familjen. En dag smiter Bruno, tar sig till bondgården där han träffar jämnårige Shmuel. Men han befinner sig på andra sidan taggtrådsstängslet och varför luktar det så illa när det ryker ur skorstenarna? Det har gjorts massor av filmer om förintelsen men den här är annorlunda, här utgår historien från de två pojkarnas omöjliga vänskap. Två små grabbar som inte förstår vad som händer runt om dem, och som dessutom gestaltas på ett alldeles underbart sätt av Asa Butterfield och Jack Scanlon. En viktig och mycket bra film om en händelse som aldrig får glömmas.
Råttatouille (Disney)
Regi: Brad Bird
Svenska röster: Gustaf Skarsgård, Göran Engman, Göran Gillinger, Kristian Luuk med flera
Utan tvekan har datoranimeringstekniken gått framåt de senaste tio åren. Råttatouille är ett strålande bevis på detta och det är nästan så att filmen stundtals känns verklig. Egentligen är det onödigt att beskriva handlingen, varenda unge har väl sett filmen vid det här laget. Oscar för bästa animerade film, biosuccé och 2008 var Folkan nästan fylld när Filmstudion bjöd på gratis sportlovsbio. Men filmen tåls att se gång på gång även hemma på dvd och när charmiga råttan Remy, med sitt enastående smaksinne, lagar till läckerheter i köket på lyxkrogen Gusteaus så riktigt vattnas det i munnen. Se den på svenska med barnen men missa inte att se den själv på originalspråk, det här är nämligen minst lika bra för vuxna. Den enda man kan invända mot är att filmen är för lång, men å andra sidan är sista fjärdedelen våldsamt underhållande.
Skuggspel (Sony Pictures)
Regi: Kenneth Branagh
Med: Michael Caine och Jude Law
En nyinspelning av en film från 1972, även då med Michael Caine men då i den yngre rollen som Jude Law nu spelar. Caine spelar den förmögne författaren Andrew Wyke, som bor i ett högteknologiskt specialdesignat hus, fyllt med övervakningskameror. Hans fru har lämnat honom för den betydligt yngre och arbetslöse skådespelaren Milo Tindle (Jude Law). Tindle besöker Wyke för att övertala honom att gå med på skilsmässa och Wyke kommer med ett märkligt förslag vilket leder till en katt och råtta-lek på liv och död. Filmen bygger på en pjäs av Anthony Shaffer men i ny manusbearbetning av Nobelpristagaren Harold Pinter. Filmiskt sätt är det oerhört intressant, mycket utspelar sig som om man ser personerna genom övervakningskamerorna. Hela filmen är också väldigt ovanlig och fängslar från första till sista sekund, inte minst genom strålande skådespeleri av framförallt Michael Caine. Skuggspel fick förvånansvärt ljum kritik när den gick upp på bio, själv tycker jag att den är helt oemotståndlig. Den här filmen ska man inte missa och kanske passar den bättre på tv.
Sweeney Todd (Warner)
Med: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall
Regi: Tim Burton
Tim Burton och Johnny Depp i kombination tycks aldrig kunna slå fel. Edward Scissorhands (1990), Ed Wood (1994), Sleepy Hollow (1999), Kalle och chokladfabriken (2005), Corpse Bride (2005) och nu filmmusikalen Sweeney Todd. Det är 1800-tal i London och Sweeney är efter många års straffarbete tillbaka för att ta sin hämnd på domare Turpin, som fått honom dömd på falska grunder och dessutom stulit hans fru och dotter. Och det är inte vilken hämnd som helst han drar igång. Musikaler kan lätt bli fåniga men här visar Depp, Alan Rickman och Helena Bonham Carter (Burtons livskamrat) att de minsann både kan sjunga och agera samtidigt. Vackra Bonham Carter har dessutom en förmåga att se riktigt skräckinjagande ut och här spelar hon en livs levande motsvarighet till den animerade Corpse Bride. Inledningen för tankarna till Kalle och chokladfabriken men istället för choklad är det blod som flyter. Burton trollbinder med humor, skräck, sång, musik och dessutom är skådespelarinsatserna strålande. Och inte minst visuellt är det här att likna vid den allra läckraste pralin. Mums!
Teza (Folkets Bio/Pan Vision)
Med: Aaron Arefe, Abeye Tedla, Takelech Tesfahun
Regi: Haile Gerima
Läkaren Anberber kommer hem till Etiopien till sin gamla mors stora glädje. Mitt under välkomstfesten störtar folk från regeringsmakten in och för bort en ung pojke för att han ska delta i det ständigt pågående kriget. Anberber kommer hem med ett ben amputerat, han plågas av minnen från sin barndom och han lider av mardrömmar eftersom han inte riktigt minns vad som hände när han förlorade sitt ben. Historien utspelar sig i tre tidsplan: 70-talet i Tyskland där han utbildar sig till läkare, tidigt 80-tal när han första gången återvänder till Etiopien och tidigt 90-tal när han nu kommer till sin hemby där ungdomar håller sig gömda i grottor för att inte skickas ut i kriget. Det är ett mycket gripande livsöde som samtidigt är en berättelse om en hel nations problem med främlingshat även inom det egna folket. Inledningen kan kännas långsam med sedan går de 140 minuterna fort. Fantastiskt fotad, effektivt klippt och oerhört fängslande. Missa den inte.
The imaginarium of doctor Parnassus (Sony)
Med: Heath Ledger, Christoffer Plummer, Lily Cole, Tom Waits
Regi: Terry Gilliam
Ett märkligt gycklarsällskap med en hästdragen teatervagn skapar uppståndelse i London. Doktor Parnassus, en åldrig man som visar sig vara betydligt äldre än man först tror, har för hundratals år sedan ingått en pakt med djävulen för att få evigt liv. I utbyte ska djävulen, härligt spelad av Tom Waits, få Parnassus dotter på hennes sextonårsdag som nu närmar sig. Samtidigt får gycklarna oväntat tillskott när de räddar livet på en man som hängts upp under en bro. Heath Ledgers (1979-2008) sista roll på filmduken är något av det märkligaste man kan se. Inte bara för att Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell gör korta inhopp för att spela Ledgers karaktär. Parnassus imaginarium finns bakom en spegel, eller möjligtvis i hans huvud. Dit kan man gå och uppleva sina egna drömmar, scener som är de galnaste den gamle Monthy Phyton-animatören Terry Gilliam någonsin gjort. Det är helt skruvat, galet, surrealistiskt och mycket underhållande.
The Kings Speech (SF)
Med: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter
Regi: Tom Hooper
1934, hertigen av York ska för första gången hålla ett direktsänt tal till hela brittiska imperiet. Det går år skogen för den stammande prinsen som provat alla möjliga knep för att bli av med sitt talfel, men nu ger han upp. Hustrun Elisabeth uppsöker logopeden Lionel Logue för ett sista försök att hjälpa maken Bertie. När kung George V dör och kronprinsen Edvard abdikerar strax efter att han övertagit tronen blir Bertie ofrivilligt kung George VI och ska hålla det viktigaste talet någonsin till sitt folk, just då Andra Världskriget utbryter. Colin Firth briljerar i denna storfilm som välförtjänt belönades med de fyra tyngsta Oscarsutnämningarna 2010; bästa film, regi, manus och manliga huvudroll. Samspelet mellan Firth och Geoffrey Rush är strålande och även i övrigt är skådespelarensemblen fantastisk. Inte minst Helena Bonham Carter som Elisabeth, Timothy Spall som Churchill och Derek Jacobi (filmhistoriens största stammare i tv-serien "Jag, Caludius") som ärkebiskopen. En film helt utan svagheter.
There will be blood (Buena Vista)
Med: Daniel Day Lewis, Dillon Freasier, Paul Dano
Regi: Paul Tomas Anderson
En ensam man hackar i sten djupt nere i ett gruvhål i jakten på guld och även om det inte sägs något på mycket länge så talar den helt makalösa filmmusiken om för oss att det här inte kommer att bli någon lättsmält historia. En helt suverän, och välförtjänt Oscarsbelönad, Daniel Day Lewis är Daniel Plainview en målmedveten man som tänker göra stora pengar på olja, och han är villig att betala ett högt pris för att förverkliga sina planer. Filmen startar 1898 och tar oss med till det högdramatiska och magnifika slutet 1927 och visar på ett effektivt sätt att olja många gånger är tjockare än blod. Plainview är till och med beredd att offra sin egen son, om det nu är hans son. Maktkampen mellan oljemännen är hård men Plainviews kamp med den unge predikanten Eli Sunday, utmärkt spelad av Paul Dano, är betydligt tuffare. Detta är utan tvekan en av de allra bästa filmerna på dvd just nu och trots att den är två och en halv timma känns den aldrig lång. Förutom att Daniel Day Lewis belönades med en Oscar för bästa manliga huvudroll knep filmen också en Oscar för bästa foto. Att Jonny Greenwood (Radiohead) faktiskt inte fick en statyett för sin stämningsfulla och skrämmande filmmusik är däremot en gåta.
This is England (Sandrew Metronome)
Med: Thomas Turgoose, Stephen Graham, Jo Hartley, Andrew Shim, Vicky McClure, Joseph Gilgun
Regi: Shane Meadows
Sommaren 1983 och Margaret Thatcher styr Storbritannien med järnhand. Tolvårige Shauns far har dött i Falklandskriget och han mobbas i skolan för sina töntiga kläder. Men det är en tuff liten kille, helt makalöst bra spelad av trettonårige Thomas Turgoose, och han visar att han inte viker sig för sina plågoandar. Shaun hamnar i ett lokalt skinheadgäng och plötsligt blir han någon att räkna med. Men när den betydligt äldre Combo, som suttit på kåken, dyker upp och värvar ungdomar till högerextremistiska National Front tvingas Shaun välja sida. Shane Meadows har gjort en mycket stark film om hur svårt det kan vara att välja identitet, och hur lätt det kan vara att hamna fel. Det är brittisk socialrealism i klass med Ken Loach och även om förhållandet mellan Shaun och den betydligt äldre punktjejen känns orealistisk så är det här en riktigt bra film och lille Turgoose är som sagt lysande.
This is England 86 (Sandrew Metronome)
Med: Thomas Turgoose, Rosamund Hanson, Vicky McClure
Regi: Shane Meadows
England sommaren 1986. 15-årige Shaun har just avslutat skolan, som han inte lärt sig mycket i. Jobb är inte lätt att få, helst vill han bara se fotboll och ha kul. Snart hittar han tillbaka till sitt kompisgäng som han inte umgåtts med på tre år, en märklig samling människor i olika åldrar alla mer eller mindre dysfunktionella efter tuffa uppväxt- och familjeförhållanden. Den här brittiska tv-serien på fyra 50-minuters avsnitt är en fortsättning på Shane Meadows fantastiska film This is England från 2006. Alla karaktärer är desamma men de två första avsnitten skiljer sig rätt markant från filmen genom att handlingen blivit betydligt mer humoristisk. Men sedan svänger det och Meadows återvänder till den råa dramatiken med en avslutning som träffar som en käftsmäll. Ett suveränt filmhantverk, snyggt filmad och oerhört välspelad av samtliga inblandade. Unge Thomas Turgoose, som var lysande redan i filmen 2006, lär vi få se mycket av framöver. En fullträff.
Upp (Disney/Pixar)
Animerad.
Regi: Pete Docter
En liten äventyrslysten grabb möter en lika äventyrslysten tjej och tycke uppstår. Inom några minuter har vi fått följa de två genom hela livet ända tills den nu 78-årige änklingen och före detta ballongförsäljaren Carl sitter bitter och vresig i sitt slitna hus, mitt i en byggarbetsplats och vägrar flytta. Den irriterande ivrige 8-årige scouten Oskar ringer på och undrar om han kan hjälpa till med något. Även om det inte går som Carl tänkt sig så åker Oskar med på ett hisnande äventyr i ett flygande hus, lyft av tusentals färgglada ballonger, på väg mot Paradise Falls dit Carl och hans älskade alltid ville åka men aldrig gjorde. Pixar är likt japanska Studio Ghibli mästare på att göra animerad film som funkar lika bra för barn som för vuxna. Skillnaden är att Pixar helt ägnar sig åt dataanimation, och där är de i en klass för sig. Kanske är det så att Pixar och Ghibli har en vuxenpublik i tankarna och sedan lägger in sådant som även passar barn. Med Upp lyckas de på bästa tänkbara sätt.
Wall-E (Disney/Pixar)
Animerad film
Regi: Andrew Stanton
Jorden har blivit ett obeboeligt sopberg och människorna har flyttat ut i rymden, där de glider omkring i den lyxiga rymdstationen Axiom så feta att de inte orkar röra sig. Men en ensam sophanteringsrobot har i 700 år fortsatt att sortera sopor, med en kackerlacka som enda vän. Wall-E pressar ihop sopor och staplar dem i torn, men han behåller vissa prylar i sitt eget containerhem grejer som kan vara bra att ha. En dag kommer sökarroboten Eva, utsänd från Axiom, för att leta efter liv på jorden. Filmen är en fullträff för både ung och gammal, men den sparsmakade dialogen under första halvan gör att det krävs tålamod hos barnen. Samtidigt som det är en kärlekssaga mellan Wall-E och Eva så döljer sig en ganska bitsk samhällskritik i berättelsen, framförallt mot överkonsumtion och teknik som gör att vi människor inte längre har fysisk kontakt med varandra. Roboten Wall-E är helt oemotståndlig och filmen är det hittills bästa som producerats av Disneys dotterbolag Pixar.
Waltz with Bashir (Folkets Bio/Pan Vision)
Animerad
Regi: Ari Folman
26 förvildade hundar med glöd i blicken rusar fram mot en byggnad. De är där för att döda. Scenen är en dröm som återkommit i 20 år, en dröm som bottnar sig i Israels ockupation av Libanon 1982. Drömmen berättas för regissören Ari Folman, som säger sig ha glömt allt från kriget men som nu börjar rota i sina suddiga minnen. Det är början på en av de märkligaste krigsskildringar som gjorts på film. Folman träffar gamla soldatvänner och pratar med sin psykolog samtidigt som minnena börjar komma tillbaka. Vad var det egentligen som hände under Sabra-Shatila-massakern då libanesiska falangister dödade hundratals palestinier både män, kvinnor och barn som hämnd för morden på Libanons nyvalde president Bashir Gemayel? Filmen har bitvis likheter med Francis Ford Coppolas klassiker Apocalypse now men blir allt mer dokumentärlik, för att till sist avslutas med ohyggliga autentiska bilder. Oerhört påfrestande och mycket starkt.