Du är här

2011-07-08 - Poesi & Noveller
Foto: Theres Gunnarsson

Novell: Alltid vid din sida

Han lägger sin hand runt hennes rygg och drar henne närmare. Känner hennes kropp mot sin. Hör hur musiken dunkar, nästan som om hjärtat börjat slå i takt med den.

 Ljudet är så högt att man knappt kan höra sina egna tankar och än mindre vad man faktiskt säger. Plötsligt tar hon tag om hans arm och drar honom ut ur sorlet. Han blir lite orolig för han kan se att något inte stämmer, någonting är fel. Hon börjar gå mot utgången av lägenheten samtidigt som hon håller kvar ett fast tag runt hans arm och därmed tvingar honom att följa henne. Hon vänder sig om och ler snabbt mot honom. Han älskar hennes leende, hon ser alltid så finurlig ut, som om hon alltid går runt med en hemlighet ingen annan vet om. Hon är så vacker. Han älskar verkligen henne. Älskar allt med henne. Hans alldeles egna Jennifer. Fast denna gång är hennes leende annorlunda, som om det är en dålig hemlighet.

Han hade egentligen alltid gillat henne sen den första dagen han såg henne. Det var redan den första dagen på Gymnasiet. Det var upprop i Aulan och när han vände sig bakåt för att se hur mycket folk det var såg han henne, deras ögon möttes och hon log. Han log tillbaka, men vände sedan snabbt tillbaka blicken, kanske för snabbt när han tänket efter. Han glömde aldrig hennes leende, såg henne då och då i skolan och undrade vad hon hette. De brukade le till varandra ibland, men aldrig prata. Det var först på Joppes fest som han lärde känna henne.

Egentligen var det en ren slump att han hamnade på den där festen, eller ödet som Jennifer skulle säga. Han kom inte riktigt ihåg hur det hände, men plötsligt satt de i Joppes soffa och snackade, de drack nästan ingenting, bara snackade och skrattade hela kvällen. När klockan var runt ett gick de hem till honom och drack te. Te. Han drack aldrig te, men med Jennifer var det hur gott som helst. De låg sedan vaken till fyra, innan de tillslut somnade av en långtråkig film. De hade inte gjort något annat. De hade inte gjort det. Men på något sätt tyckte han det kändes som om de varit tillsammans hela livet, som om de hörde ihop på något sätt.

Två veckor senare satt de vid en sjö på en picknickfilt. Jennifer hade på sig en rosa somrig klänning och solen hade börjat gå ned bakom ett berg. Hon lutade sig sakta mot honom och viskade i hans öra. ”Jag älskar dig Tommy”. Han hade aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Till svar kysste han henne tillbaka och sa sedan orden han aldrig sagt förut. ”Jag älskar dig med, Jennifer” De var verkligen oskiljaktiga han och Jennifer. Aldrig skulle han kunna älska någon som han älskar henne. Aldrig.

När de kommer ut ur lägenheten kan de fortfarande höra musiken, men betydligt mindre. Jennifer fortsätter att dra honom med sig ända tills de kommer ut i den friska luften.  Hon stannar till, vänder sig om och kramar honom hårt. Länge står de och håller om varandra utan att säga något. Tillslut tittar hon upp på honom, han kan se att hennes ögon börjar fyllas med tårar. ”Vad är det som är fel älskling?” Säger Tommy oroligt. ”Inget”, säger Jennifer och tittar ned i marken. ”Jag känner dig, jag vet..” hinner han bara säga innan hon avbryter ”Kan du skjutsa hem mig?”, säger hon snabbt. ”Självklart!”, säger han och försöker se henne i ögonen, men hon undviker att möta hans.

Det tar dem mindre än tio minuter att komma hem till henne, men under hela resan sitter de båda tysta i bilen. Hela tiden känner Tommy hur oron växer i magen på honom. Fram och tillbaka funderar han på vad som kan ha hänt, men allt bara snurrar i huvudet på honom.

Tystnaden är som fastbiten emellan dem ända tills han stängt av motorn. ”Är det något som är fel?”, frågar han och försöker få en glimt av hennes ansikte. ”Jag, äh, jag vill göra slut.”, säger hon tillslut utan att titta på honom. Orden slår honom som en kniv i magen, hela hans värld vänds upp och ned på bara några sekunder. ”Va?, varför?!”, skriker han nästan ut med en ostadig röst. ”Jag måste”, säger hon bara och kliver snabbt ut, smäller igen dörren och springer in i sitt hus. Han sitter kvar en stund som helt paralyserad, stirrar på dörren. Väntar på att hon ska komma tillbaka.  Han förstår verkligen inte.

Tillslut startar han bilen och kör iväg. På radion påminner varenda låt om Jennifer, varenda. När han börjat samla ihop sina tankar slår det honom att hon aldrig såg honom i ögonen när hon sa det, kanske hon inte menade det. Han börjar sakta ner bilen och stannar till för att vända om. Någonting är fel, men det handlar inte om oss, tänker han och kör tillbaka till Jennifer. Ett hopp tänds inom honom och han ökar farten. Plötsligt ringer hans telefon, han försöker fippla den ur byxorna men tappar ner den. Han böjer sig snabbt ned för att ta upp den, tänker att det kan vara Jennifer. När han fått tag på mobilen och höjer sitt huvud är det enda han hinner ser ljuset av ett par strålkastare och ljudet av bromsar sedan blir allt svart.

Han och Jennifer sitter i en båt. De fiskar, plötsligt börjar det blåsa. De vevar upp sina fiskespön och ska börja köra in mot land, men det finns inget land. Var de än tittar är det blått. Himlen börjar bli svart av alla mörka moln och det börjar åska. Blixtrar lyser upp den mörka himlen samtidigt som det donar högt oh regnet öser ner över dem. Plösligt halkar Jennifer till i båten och ramlar i det iskalla vattnet. Hon skriker på hjälp, men Tommy har fastnat med sin fot i ett nät. Han försöker komma loss, men det går inte. Han kan höra hur Jennifer ropar på honom. ”Hjälp Tommy!, hjälp mig! Tommy?, Tommy?”

Han vaknar med ett ryck och det första han ser är Jennifer. Hon står lutad över honom och ruskar försiktigt i hans arm och viskar ”Tommy!, Tommy snälla vakna”. Han kan se på henne hur hennes ögon fylls med tårar då han öppnar sina ögon. Det börjar pipa i en apparat och en sjuksyster kommer in. Hon berättar om hela händelsen för Tommy och att han krokat med en bil, men klarat sig ovanligt bra. Efter en stund får de äntligen vara för sig själva.

”Du vände om”, börjar hon och ler mot honom. ”Ja, jag ville inte tro på det du sa”, skrockar han fram. ”Jag tror inte heller på det jag sa”, säger hon och ser honom i ögonen. ”Varför sa du det då?”, frågar han nästan lite surt nu. ”Förlåt!, jag vara bara rädd, rädd för att du skulle lämna mig”, svarar hon. ”Du lämnade mig för att jag inte skulle lämna dig?”, säger han och nästan skrattar. Tycker att det låter hur dumt som helst. ”Okej, det lät dumt. Jag ska bara säga som det är. Jag har fått ett jobb, långt härifrån. Ett jobb i Stockholm. En gång sa du till mig att du alltid ville bo kvar i denna by, så jag trodde..”. ”Jag vill vara med dig om du så får ett jobb i Kina Jennifer. Jag lämnar dig aldrig!”, säger Tommy och försöker le med sin svullna läpp. ”Ja, jag vet ju det, jag vet inte varför jag sa sådär igår. Förlåt”, säger hon och tränger in sig bredvid honom i sjukhussängen. Plötsligt börjar Jennifer skratta och sedan smittar det av sig på Tommy, tillslut ligger de båda där och skrattar åt hur dumma de vart. Samtidigt vet de båda att de alltid kommer vara tillsammans.


Dela med dig av denna artikel på: