Under mina fyra år i Göteborg fick jag mer än en gång höra att jag kommit till Sveriges framsida, och att jag skulle vara (skit)glad som slapp baksidan. Alltså östkusten. Något sånt talesätt har vi inte där jag kommer ifrån. Beror det på att för många växer fast i norrlandsbubblan, lever sitt liv i tron om att det grönaste gräset redan växer i sin egen blomlåda och därför ser lite bakfram? Ett ganska sunt leverne, egentligen, men bubblor har en förmåga att spricka och då tror jag på ett garanterat plattfall.
I tisdags blev det karuseller på stadens nöjesfält, följt av grekisk grill och myskväll hos min goa göteborgare (parisare i norrland) Lix. Igår blev det somriga drinkar på hennes balkong i gött sällskap av läkarstudenter från Ungern som inspirerade oss tillbaka i skolbänken. Jag måste börja studera igen, klarar knappt huvudräkning längre och det tycker jag är pinsamt. Inredningsdesign eller juridik? Kanske ta en kurs i silverlera som Lix gjort? Hon gör grymma smycken!
Nu sitter jag på tåget tillbaka mot landets bak. Där ska jag äntligen få träffa min kära barndomsvän och fira hennes 25-årsdag. Det sitter massa andra tjejer här i vagnen som pussas, dricker öl i andningspauserna, och snackar om regnbågar. Undra om det är något mer galej än 25-årsfesten i huvudstaden denna helg? Det återstår att se. Jag håller mig iaf till enfärgade, på gränsen till intetsägande, kläder, och låter min superfärgglada personlighet skina för sig själv. ;)