Ibland händer det att jag tittar i gamla fotoalbum som stått i bokhyllan så pass länge att de blivit lite dammiga. Det kan gå många år innan man möter de frusna blickarna på fotografierna igen. Det röda albumet låg öppet i mitt knä och jag tittade på bilder som tagits med gammal polaroid. Bilden som fångat mitt intresse är alltid samma bild. Min unga mormor i sin brudklänning. Den bilden som hon är så lik min mamma. Hon tittar in i kameran. Hennes ögon glänser och hennes leende är knappt synbart, men det finns där. Jag undrar vad det är som hon tänker på. Vilka hemligheter gömmer hon i ögonen och vad hände efter bilden tagits. Jag undrar om min morfar stormade in och kysse henne eller om hon sprang ut till honom eller Vad hände egentligen?
På nästa bild ser min mammas mormor tala i en stor vit lur Telefon. Den är tagen snett över ifrån och hon är precis i färd med att säga något och det är då bilden tas. Hon blundar men det gör inget. Bilden är så väldigt fin ändå. Jag undra vad hon pratade om. Jag undrar hur hennes röst lät och jag undrar om hon och jag skulle haft något gemensamt.
Sen finns alla de bilderna på människor vars namn försvunnit med utdöende generationer. Kanske om man har tur hittar man en snirklig handstil som prydligt berättar vilka människor det är på bilden. Gärna från vänster till höger. Men ibland finns ingen sådan snirklig handstil som prydligt berättar vilka som befinner sig på fotot och man lämnas med ett mysterium.
Och någon gång då och då ramlar en gammal diabild ut ur en trasig plastfika med porträtt av en man som jagas av en tjur. Kan det vara en skvatt galen, gammal släkting som rusar runt i bilden?
Jag undrar vad som hände med dem allihop.
