Poesi & Noveller

Novell: En kram

Hon försökte stänga den knakande dörren så tyst hon bara kunde. Räknade sekunderna medan hon försiktigt tog av sig de leriga skorna, som nu inte var fullt så vita längre. Hon kunde höra sina egna hjärtslag och höll andan för att inte höras.

Plötsligt hörde hon den bekanta dunsen och katastrofen var ett faktum. Ut ur tv-rummet kom Lasse med svansen svängandes åt alla håll så att det smällde i skåp och väggar. Schh, försökte hon, men det var redan försent. Dumma hund, väste hon tyst.

-Hanna!?, ropad hennes mamma sömnigt från tv-soffan.
-Mm, var det enda svar hon kunde få fram.
-Hanna, var har du varit?, ruffsig i håret och med en stinkande andedräkt stod hon nu framför Hanna i hallen. Det enda hon hade på sig var en morgonrock slarvigt knuten runt sin tunna kropp med sitt namn broderat in, Annelie. Inte igen tänkte Hanna.
-Hos en kompis bara, mumlade hon tillbaka samtidigt som hon klappade Lasse på huvudet. Hon kunde inte se sin mamma i ögonen nu, orkade verkligen inte med den besvikna minen igen.
-Vadå hos en kompis? Vilken kompis? Nu kunde Annelie inte stå längre och var tvungen att sätta sig på den blåa stolen i hallen, då såg hon Hanna rakt i ögonen med en nedstämd blick.
-Jo, det bor en tjej från klassen bara en bit bort, sa hon tyst och skruvade på sig. Inte för att det inte var sant för det var det, men för att hon inte alls varit där. Halvsanna lögner var vad Hanna dagligen använde sig av. Det kändes liksom inte lika hemskt som att ljuga.
-Jaha, vad heter hon då? frågade Annelie bestämt och hickade till lite lätt.
-Sara... Maneus, sa Hanna rakt på sak eftersom det var helt sant.
-Maneus?, svarade hon frågande.
-Ja!?, sa Hanna nu lite smått oroad över hennes uttryck.
-Det var ju lite konstigt, eftersom jag träffade på mamma Maneus i affären häromdagen och hon berättade att de skulle resa bort igår. Nu hade hennes mamma ansikte fått en triumferade blick, som hon var en detektiv och just löst ett fall.
-Varför ljuger du för mig?, Hanna hann inte ens svara innan hennes mamma nästan skrek ut frågan, men Hanna kunde inte svara, hon bara stirrade ner i golvet. Hur ska hon förklara för sin mamma att hon inte varit på skolan på hela veckan.
-Du kommer hem sent varje kväll, utan att du har varit hos någon. Vad är det du gör egentligen?
Hanna höjde sin blick och såg på sin mamma, det hade nästan gått ett halvår nu och hon orkade inte med fler halvlögner längre. Hon suckade matt och kände hur tårarna brände bakom ögonen. Egentligen ville hon berätta allt för sin mamma, men det kändes även svårt.
-Hanna!, svara mig! Du håller väl inte på med något kriminellt!?, hennes mamma såg allvarligt på henne och hon kände hur ilskan växte inom henne.
-Alltså mamma nu får du skärpa dig! Du vet att jag aldrig skulle göra något sådant, jag fattar verkligen inte hur du ens kan tro det! Annelie tittade förbryllat på henne, men med en smått irriterad min.
-Men hur ska jag kunna vet nått när du aldrig pratar med mig? Vad förväntar du dig att jag ska tro egentligen?, när du aldrig är hemma? Det är nu Hanna brukar springa upp på rummet och smälla igen dörren så hårt att tavlorna ramlar ner, och det är nu hennes mamma brukar öppna en till vinflaska och somna framför teven, men inte ikväll.
-Men du fattar ju inte! Du fattar ju ingenting! Det har gått ett halvår sen pappa dog nu och vi har ju inte pratat om honom sen begravningen. Hur kul tror du det är att komma hem till en fyllo mamma varje kväll? Tror du det är kul eller? Jag orkar inte mer, jag orkar verkligen inte.
-Vadå, jag är väl inget fyllo? Jag tar bara ett glas vin ibland. Annelie såg frågande på Hanna.
-Men mamma! Titta på dig själv! Du tar inte ett glas vin du tar en hel flaska själv varje kväll. Tårarna började rinna nedför hennes kinder och plötsligt fick hennes mamma ett uttryck hon inte sett på länge.
-Men gumman! Jag... jag är ledsen men det har varit tufft sedan Göran dog. Hon närmade sig Hanna och kramade om henne. Trots andedräkten var det underbart med en kram. De stod länge och kramade varandra medans tårarna sakta rann nedför kinderna på de båda. Hanna insåg då hur mycket hon saknat sin mammas kramar, saknat en kram överhuvudtaget.

En timme senare låg Hanna i sin säng och stirrade upp i taket. Hon kunde höra sin mamma stöka runt i köket. Hanna hade legat och stirrat på de små självlysande månarna och stjärnorna som fortfarande satt kvar i taket den senaste halvtimmen. När hon var liten och mörkrädd hade hennes föräldrar köpt dem för att hon skulle känna sig tryggare om natten. Förr lyste de starkt, men nu var ljuset bara lite vagt. De hade satt upp dem med häftmassa som säkert skulle lämna sina fläckar. Hon sänkte tillslut blicken och lät den vandra över rummet och hon granskade det kritiskt. Inte mycket hade förändrats sen hon var nio. Rosa tapeter, med en bård av hästar som löpte runt hela rummet. Sängen var strategiskt placerad i vänstra hörnet för bästa plats med sänghimmelen. Gosedjuren hon samlat på sen hon var tre var snyggt uppradade i den stora vita bokhyllan, men nu låg ett tjockt lager damm över dem. Sedan fanns det inte mycket mer i rummet förutom en lila saccosäck som var rejält utsliten. Hon fnissade lite åt sig själv i självironi. Hur hade det kunnat bli såhär!? Hanna hade inte tänkt på sitt rum den senaste tiden, inte brytt sig helt enkelt. Efter en stund insåg Hanna att det blivit tyst i köket. Hon spände öronen och lyssnade spänt. Visst, hennes mamma hade nog fått en tankeställare, men samtidigt var hon redan full. Varför skulle hon sluta nu? Plötsligt hörde hon steg i trappan och drog snabbt det mjuka täcket över huvudet. Först helt tyst, sedan hördes det knack, knack. Utan att få något svar klev Annelie in i Hannas rum.
-Sover du?, sa hon och tände lampan. Först tänkte Hanna av ren vana svara ”Ja tills du kom”, men så ångrade hon sig och valde en mildare ton.
-Nej, det är lugnt, blev hennes svar, medan hon sakta vek ner täcket från huvudet.
-Vad bra, jag har gjort lite varm choklad! Du vet, med grädde och små marsmallows i. Annelie såg på Hanna med sina mammiga ögon och log med huvudet på sned.
-Åh, tack!, sa Hanna och tog försiktigt händerna om den varma koppen. När Hanna var liten brukade hennes mamma göra varm choklad med grädde när hon var ledsen och om hon hade tur var toppen fylld med små marsmallows. Det var Annelies sätt att trösta då hennes starka sida inte var att prata om saker. Hanna blåste lite försiktigt över koppen och när hon tog den första klunken kände hon hur kroppen fylldes av värme. De kröp sedan ned i sängen tillsammans och småpratade tills det började ljusna. För första gången på väldigt länge kände Hanna en livsglädje och hon förstod att allt skulle bli bra igen.
Publicerat