Världsklass-bloggen

Botniabanan förändrar vår världsbild

I dagarna har Sveriges radio P4 Västernorrland haft en spännande diskussion om pendling och samtidigt efterlyst den ”värsta pendlaren”. Värsta pendlaren i bemärkelsen vem som pendlar flest mil och längst i tid.

 



Jag tycker att det är otroligt roligt och viktigt att frågan om arbetspendling lyfts och diskuteras ur olika perspektiv, så jag kunde så klart inte låta bli att göra några inlägg i diskussionen på Twitter via @P4vn #pendla. Just för att betona att det inte enbart är antalet mil som avgör hur långt vi kan tänka oss att arbetspendla, det är ju också restiden. Du kan ju resa 10 mil i väldigt olika hastigheter beroende på färdmedel. Studier som gjorts visar att det går en magisk gräns vid ca 1 timma enkel väg. Upp till och med den gränsen är människor ganska positiva till att arbetspendla till ett jobb som skulle ge bättre betalt eller innebära fler utvecklinsmöjligheter på annan ort. Det är ju just därför en ny snabb tågförbindelse som Botniabanan gör så stor skillnad. Den förändrar vår mentala geografi, upplevelsen av vad som är nära och vad som är långt ifrån.  

Men Botniabanan har också förändrat vår världsbild på andra sätt. Tänk när man var i planeringsstadiet för att bygga tågstationerna och diskussioner om bygget fördes kring varför man egentligen behövde en station mitt inne i staden. Kan inte stationen lika gärna ligga en bit utanför? För tåg åker man ju bara någon gång om året när man ska hälsa på släkt och vänner under semestern. Eller? Snacka om att våra referensramar har förändrats. Nu är det den naturligaste sak i världen att ta tåget till jobbet varje morgon.

Det som är mest spännande är att denna process fortsätter. Våra referensramar och uppfattning om vad som är rimligt och möjligt utvecklas vidare och vår världsbild förändras ytterligare. Nu när tågtrafiken på Botniabanan är en verklighet och en vardag så väcks tankarna om nya sätt att nyttja tåget och restiden. Två eldsjälar i Örnsköldsvik, Sara Rudälv och Lars Ahlström, har idéer på hur man kan utveckla konst och kultur på tåget. De har checkat in projektet ”Konsten går på räls” på Världsklass 2015 plattformen och kommer där att titta på möjligheter att skapa konst och kulturupplevelser efter Botniabanan där själva resan är målet. Imorgon ska jag träffa dem för att få veta lite mer ingående om hur deras process ser ut och hur tidsplanen ligger. Ska bli spännande att flytta fram horisonten ytterligare!

Publicerat