Saga S

Älska dem mest då de förtjänar det minst...

- För det är då de behöver det bäst!! Inte är jag bitter för att jag sliter och svettas över dammsugare och o-tillbaka-hängda-vikter i styrkerummet på gymmet en onsdagskväll 21.30... Inte när jag som funktionär får boka in gratis massage dagen därpå!

En solig dag följer en mörk och kulen morgon med igång-sättande rörlighetsfokus innan en spontan massage (förmån då jag är funktionär på gymmet!). Kroppen som för tillfället prickat in min ultimata matchvikt på ca 59kg känns numera som ett smidigt kylskåp med oljade gängor. Aldrig kommer jag däremot erkänna att jag är "i mitt ess"; ALLTID kan jag sikta mot förbättring och utveckling! Men att sikta mot något är faktiskt inte samma sak som att vara nöjd med det man får, trots att man lyckats med sitt mål. Resan är många gånger värt tiofaldigt själva målet!

På tal om mål. Det går knappast att komma ifrån att allt i våra liv är relativt. Men på vilken sportarena man än sätter sin fot är omgivningen och folket där kontrasterade i svart eller vitt; det finns vinst eller förlust, mål eller uteblivna sådana och det finns kärlek och hat; glöd eller iskyla. I ryggen på vårt kära hemmalag gör sig inför kvällens match mot Skellefteå ETT STRECK påmint. Att vara över eller att vara under det. Detta streck manar inte spelarna till vinst genom att vara en språngbräda till ett slutspel just nu, utan det tvingar på dem FRÅN ATT MISSLYCKAS likt ett piskande spö utanför en medeltida kyrka. Måste-match efter måste-match. Obehag känner jag att ens stå och arbeta på Fjällräven Centers logevåning ibland där jag hälsar på och släpper in företag och restaurantgäster. Alla har de förväntningar och förhoppningar på vad en bra match ska vara och hur spelarna ska prestera.

Tillhörigheten och känslan av gemenskap till vårt hemmalag verkar i Fjällräven Center mynna ut i ett övergivande hopp när väl målen börjar strömma in emot Modo (läs: oss). Vissa i publiken lämnar arenan efter mindre än tredje periodens tionde minut.

Men har vi inte glömt något här?

Det är DITT HOPP OCH ÖNSKAN om slutspel som du släpper när du går och det är DITT MOD att stå kvar när du känner dig som mest utsatt och svag som du i denna stund överger. Det är faktiskt DU som står där ute på isen. Som sitter i utvisningsbåset för att du ville för mycket. Som snubblar dig igenom mjölksyran pga. en skadad kamrat. Det är DU som är MODO Hockey och som kan sporra dig själv till en plats ovan det där strecket!!

Så harkla er ordentligt och heja i kör engagerade Öviks-människor och MODO-iter och stå pall för törnen; MODO (läs: VI) KOMMER GÅ TILL SLUTSPEL!!

Publicerat