Att pressa i sig stora laddningar pasta med tillhörande röror va en sak. Gott nå så otroligt är det ju, men jag åt nog lite för mycket innan. På bussen till Sälen vid kl. 06 på morgonen började det vattnas i munnen, kraftigt och plötsligt. Jag fick kuta fram till busschauffören och bara stirra rakt fram ut i den svarta natten på vägen framför mig. Inte spy, INTE SPY!! Hårsmån ifrån att förpesta hela bussen klev vi ut i friskluften och fifflade på med de sista grejerna. -3grader men vi hade ändå knapp känsel i fingrarna. Herregud hur ska detta gå?!
Toalettbesök och sen in och köa som kossor till mjölkning. Långsamt gick det fram i startfållan strax innan 07. Vid 07.24 passerade vår "chip" (man fick ha i ett band runt foten) startlinjen och det var bara att följa strömmen uppför den stora backen som såg ut som ett enda krabb-race. Alla stegade uppför med v-formade skidsteg och det var stavar och skidor där man minst väntat sig. Jag hamnade ständigt 30-50meter före mina kompanjoner Kajsa och Emelie och väntade troget in dem så att vi kunde köra tillsammans. Efter kanske 5km släppte köandet lite och vi kunde ta ut tagen lite. Vi kände ingen stress utan njöt av att solen tittade fram och att blodet kommit tillbaka i fingrar och att vi fått upp värmen i kroppen! Strax kom första depåstoppet av energidryck och vatten. Själv hade jag med 4 energibars, 2 recovery-dricka och 2 påsar "anja-pärsson-nötter" jag köpt på mässan kvällen innan. Det borde räcka MELLAN kontrollerna tänkte jag....!
Social samvaro i all ära.... Men efter 2,4mil (vilket vi avverkade på strax över 3h....), vilket förövrigt är det längst jag någonsin kört I STRÄCK på skidor....så kände jag mig UPPVÄRMD. NU vill jag börja KÖRA!! Kajsa och Emelie var nöjda med takten som vi hållit hittills men i mina ben sprattlade energin och jag ville få utlopp som en hund som väntat vid dörren på en promenad hela dagen lång. Jag fick ett "GO!! av tjejerna och heeeeerregud så jag rev iväg! Jag fick ta av skidorna och springa ner för backen efter andra stoppet då för många ramlat där och funktionärerna endast fick skicka ner några åt gången.
Därefter var det ren SLAKT. Jag körde allt vad jag hade HELA TIDEN. I snitt höll jag 11-12km/timme och inte f*n hade jag tid med bajamaja. Det blev att kuta upp bakom en buss en gång vid en kontroll där jag förövrigt bara öppna strupen och hävde i mig blåbärssoppa, energidryck och buljong. Bars fipplade jag upp ur fickan och åt i lätt nerförsbacke. Min vattenflaska som satt på sidan av kult-kånken-ryggan (ja, jag var en av ca 5 personer i hela öppet spår som åkte MED RYGGSÄCK) fick jag be publiken ta ut och låta mig dricka och sedan sätta tillbaka. FÖR DYRBAR TID att förlora då jag spänt ett skärp över ryggan för att avlasta nacken och axlarna från tyngden. Lustigt var det när jag kommer med (visserligen svettavledande underställ) vindbyxor med lagningar, ryggsäck med ett provisoriskt skärp knytet runt, cykelhandskar och de billigaste stavparet som gick att hitta på Intersport - å bara frustar förbi de elitklädda skidåkarna med matchande magväskor och snabba solglasögonen. Jag SPRANG uppför backarna på skidorna och bara log till den pumpande musiken jag fått nyladdat i Mp3n av en god vän bara kvällen innan avresa. UNDERBART! Ju mer jag tog i, desto mer svetten lackade längst ryggen och ju mer mjölksyra jag kände strömmade till i triceps desto härligare blev det. Det SKA kännas! Och ändå var jag så full av energi! Hur snabbt kan jag göra detta? Hur många kan jag komma förbi?
Det blev en maxad kamp mot vad min kropp kunde åstadkomma och vad klockan skulle visa då jag skulle passera målgången. Jag ramlade bokstavligen igenom vätskekontrollerna och svepte muggarna. Jag struntade i de trista "Vasabullarna" de skulle jag nog knappt hinna tugga - JAG HAR INTE TID!!
På upploppet saxade jag igenom skaran och körde om på insidan. Tror jag fick in snitsen rätt bra med hur man bytte spår ändå! Det kändes som jag flög fram och förbi alla de sista 6 milen faktiskt. INGEN kunde stoppa mig, inte ens min kropp fick säga ifrån! Jag skulle i mål innan solen gått ner!!
Klockan blev 16.01 då jag störtade in över linjen med en hosta som kunde tillhört en person som varit kedjerökare i över trettio års tid! Härlig blodsmak i munnen och konstig värk i armbågarnas undersida. Jag undrade just var kroppen skulle säga ifrån mest! Korrigerad sluttid blev iaf 8h och 38min! Mina kära väninnor kramade jag om då de gick i mål på tiden strax över 11h. De kallade mig för "monster".... men jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag fick helt enkelt ett OTROLIGT ryck!Jga hade sprungit hem för att duscha och äta innan de gick i mål, så jag bar båda deras skidor hem och vi däckade i de varma sängarna redan vid 21tiden. Segerskumpan ligger ännu på kylning då vi var för möra för att ens få upp korken.... Jag var studsig och uppe i varv flera timmar efter loppet.... men när jag slöt ögonen vid 21 sov jag 10 underbara timmar utan att röra mig.... Sicket äventyr!! :)
Jag önskar att bygden man bor i skulle kunna sponsra flera äventyr som detta; att få människor att VILJA göra något sportigt och utmanande utan att ekonomin ska bli det som styr (vi fick ändå stå all utrustning, logi, vallning, resa och bokningsavgifter etc själva, vilket är tufft för ett gäng studenter som ofta vänder på kronorna)!
Men.... jag rekommenderar upplevelsen STARKT!! och så kunde folk även via SMS-tjänst följa hur långt man kommit, vilket ju manar på en att spurta lite till!! :)