Av barn får man höra sanningen. Mitt näst äldsta barnbarn Jacob som har sovit hos oss i helgen, tyckte att jag inte hade några fina ben. Det är så sant som det är sagt att mina ben är inte vackra men dock hela.
Hade en otrolig tur för en vecka sedan, när jag ramlade i trappen. Skulle ta en snabbtur till nedre våningen innan vi skulle iväg till Umeå och den blev verkligen snabb. Ledstången var på målning och mattan i trappen fanns inte på plats. Plötsligt ligger jag på källargolvet. Kändes inte så mycket första dagen, men sen.....vänster sida har en massa olika färger. I tisdags skulle vi ha ett träningspass med Ante. Han hade ordnat med cirkelträning som jag tycker är så kul, men se det kunde jag inte alls vara med på. Naturligtvis ville jag träna ändå, så det blev cykel 10 min, rodd 10 min, cykel 10 min och rodd 10 min med efterföljande magträning. Så visst kan man träna fast man är blåslagen. Det gäller bara att välja vad man skall göra. Men det var många som undrade om jag verkligen skulle gå och träna som knappt kunde gå.
Den sista månaden har inte varit på min sida, Huvudet vill en sak och kroppen säger en annan. Nu är det bara en månad kvar och då är det upp till bevis om jag har förbättrat mig något.
Jag känner mig stolt och det är väl huvudsaken, trots att jag inte kan göra allt jag skulle vilja göra just nu. Hoppas på inga fler skador.