Blogg: Södervridna tankar från Jakarta Indonesien

Jag har nyss läst boken ’The Help’ av Kathryn Stockett och förundras än en gång över hur sjukt sned, vrickad och oförklarlig människans övertygelse ibland kan vara. Den amerikanska södern där svartas sjukdomar inte fick äntra vitas toaletter, osv. är bara ett av många exempel på snedvridna synfält.

Nog om den gångna södern och över till nutidens södra latitud i Jakarta som först börjar med lite dåtid. För några törnar läste jag ’eat, love, pray’ (där har ni dåtiden). Författarinnan flyttar till Indonesiens övärld. Hon beskriver folket som väldigt familjeorienterat, om man kan kalla det så. Och en familj är ju precis som en grupp med öar, var och en, en enskild individ men ändå starkt sammanlänkade med varandra, det spelar ingen roll hur mycket vatten det är emellan man hör ändå ihop.

Sedan finns det kanske de som önskar sig rikare djurliv och mer grönska på sina öar men en kantstött och vindbiten ö är bättre än ingen annan ö alls. Jag är hursomhelst av den övertygelsen att tid och väder lämnar vackra spår; ger yta och struktur; spänning och liv, och att f ö r perfekt lätt blir platt och blekt.
 

Ps. det luriga med att befinna sig på sydlig breddgrad är att när man vill öka latituden måste man vandra nedåt på sjökortet, tänka tvärtom.

Ps2. jag kom ihåg min lärdom från ’eat, love, pray’ och lät på så sätt bli att uppröra den indonesiska tulltjänstemannen. När någon i Indonesien frågar om du är gift svara då ’ja’ eller att du hoppas på att bli det. Annars raserar du deras värld.