Faller dit. Blockar hjärnan, det rationella, karaktären flyr och du kan inte sluta. Ångesten kommer och besvikelsen är stor. Du har trillat dit igen, spårat ur till max, och riktigt rejält den här gången dessutom. Någonting måste göras för att återskapa balans och återfå kontroll. Du gör det och mår bättre för stunden, det där hoppet tänds och du tror att, hej, nu vänder det. Alltid lika blåögt. En timme senare faller du dit igen, ner i hålet av tomma kalorier och osmält mat; diket där de vackra själarna härdas ovetande sin utgång i hopp om att världens nordpol ska byta plats med dess sydpol och tvinga centrifugalkraftens verkan att byta riktning, så att det där hamsterhjulet slutar snurra och allt blir helt stilla för en sekund. Någon gång kanske det händer. Strävan efter balans, jämvikt, kan komma att slå över. Bli för mycket.
Lika sant som luftpartikelns väg från det högre till det lägre trycket skapar en vind, lika känt är det vedertagna uttrycket att någonstans nås botten. Det stämmer kanske inte längre, nu när alla själar slår sig fram fyllda med tron att the sky is no longer the limit, finns det då även något djupare än botten, en frittfall i oändlighet efter the point of no return. En tröstlös tanke. De där blåa ögonen suddas ut, sakta med säkert, suddas de ut.