Du är här

2012-04-19 - Blogg: Robin Paulonen

Det finns inga ord.

Det är lustigt hur en visdomstand kan sätta skräck i en. Trots allt är den knappt stor nog att faktiskt utgöra något hot fick jag samma känsla när jag läste en artikel på aftonbladet.se.

Instängd. Maskerade kvinnor och sjukhusgrön. Plasthandskar och handsprit. Jag låg och koncentrerade mig på min andning. Tänk på att andas med magen och slappna av med axlarna var de en utav dem som sa. Det var verkligen lättare sagt en gjort. Min kropp lyssnade inte på den vänliga kvinnorösten. Inte på mig heller. Trummande puls, krampande händer. Snart händer det. Jag kände hur den tysta gråten sökte sig ifrån mitt bröst till mina ögon och snart rann tårarna ner för mina kinder. De tre kvinnorna valde att inte se och fortsatte sitt arbete till ljudet utav radion som var placerad någonstans till vänster om mig och den obarmhärtiga borren. 

Jag skulle vilja jämföra denna händelse med den frustration, sorg och ilska som brusade upp i mig när jag för femte gången denna timme kollade om jag läst rätt.

I en artikel som publicerades på aftonbladets hemsida idag kunde man tydligt läsa om hur Anders (han-som-inte-borde-uppmärksammas-i-media-av-varken-mig-eller-någon-annan) Breivik blev missnöjd över planen att spränga Norges regeringsbyggnad i luften inte riktigt gick som planerat. För att inte tala om massakern på Utøya! 

Jag kan bara inte avsluta detta. Jag vet inte hur. Sensmoralen av detta går ni helt enkelt räkna ut själva.

Dela med dig av denna artikel på: