Så länge jag kan minnas har jag simmat för Tamas Borossy. Vilken veckodag som helst, vilken högtid som helst. (Till och med sista året på gymnasiet var simning på mitt skolschema som specialidrott och jag höll även i simskola i det lokala badet).
Oavsett prestation på tävlingar och träningsläger, skador eller dagsform, så har denne nu 83årige ungraren delat med sig av sina visdomsord och peppande argument. Han har lyssnat, funnits där och alltid manat fram ett skratt och en djupare eftertanke hos mig (och utan tvekan en mängd andra).
Alltid var jag välkommen att vara med, trots min flytt till Örnsköldsvik, trots mina 11 månader i militären och trots mitt år i Nya Zeeland... Jag behövde inte tävla eller ens träna regelbundet för att få ett leende då jag oanmäld dök upp och ville sprida lite energi i poolen med de fyra banorna. :)
Julaftons morgon har alltid varit den allra bästa. Oftast brukade det bara vara vi i familjen Sundberg som ärade Tamas med vår närvaro, men på senare år lockade vår uppskattning och tradition för denna morgon i simhallen även fler entusiaster. Folk kom dit och började byta julklappar till och med! :)
I sportsammanhang infinner sig en särskild gemenskap genom disciplin och efterlängtade resultat. Jag känner glädje och välbefinnande av att dra mina händer likt åror genom bassängvattnet på Gångsätrabadet på Lidingö när jag drar mig till minnes alla händelser som min simträning bidragit till; resor, prestationer och goda vänskaper. Harmoni och balans känner jag bara genom att andas och ta mig från den ena till den andra sidan gång på gång.
Förra veckan slutade alltså Tamas Borossy sitt uppdrag som klubbens huvudtränare, med pompa och ståt. Champagne och presenter utdelades och ca 45 glada människor tumlade runt om varandra i bassängen den morgonen för att visa hur mycket denne man, myt och legend betytt för oss alla. Länge leve vår simprofet, hurra hurra hurra! :)
Nu beger jag mig åter norrut... Jag tror Friskis & Svettis börjar sakna mig.... Hoppas jag! :P