Snäll-, go- och tryggkillen, han som verkligen ställer upp i vått och otid och villkorslöst upplyser oss med sitt intellekt och sin humor, samt faktiskt menar att vi de vackraste varelserna på jorden när han säger det. Denna manstyp markerar vi ibland lite för snabbt och drar till papperskorgen för att sekunden senare kunna slänga oss ut över klippkanten och upptäcka att vi siktar med en kamikazepilots målmedvetenhet rakt in i famnen på killen som inte vill ha oss. Men försent. Fyller hjärtat med fjärilar från den farliga killen vars hela utstrålning skriker att han inte är den rätta för oss och vars fokus bestämt vilar på en horisont långt ifrån det lyckliga slut vi önskar. Med uppdiktad övertygelse intalar vi oss själva att vi ska lyckas ändra på honom, svarva ihop vår egen drömprins till den där perfekta unika andra halvan av oss själva, en som aldrig kommer att gå sin väg. Men det får vi äta upp bit för bit tills hela elefanten är svald. Sedan är det bara att börja om på nästa. Dålig råg går aldrig ur ryggen men kanske bryts den ned med tiden. Tänk om det funnits kristallkulor att se in i framtiden med, vad lätt det skulle ha varit att se klart. Fast det enda som behövs är kanske att någon skakar vett i oss tokor och bankar bort drömprinsfantasierna som förblindar våra hornhinnor, och den uppgiften klarar inte de snälla killarna själva.
De snälla killarna kan inte ha det lätt. Vi får hoppas att de är tålmodiga och fortfarande står där med armarna öppna när vi kräsna jäntungar, likt slagna katter, kryper till korset på ålderns höst med djupa rynkor och ett hängande skinn. Jag håller en tumme hårt.