Giriga föds vi skrikandes efter allt, vill med våra små knutna nävar gripa tag i livet pressa ur det som en våt trasa. Men vi lever och lär, öppnar händerna finger för finger tills den dagen det är på väg bort och händerna är helt öppna. Tillslut har vi lärt oss att ju hårdare vi griper tag i något desto trasigare blir det. Och att allt är för stort för en människa att ensam önska sig.
Min farmor ligger på sjukhus. Hennes kropp har slitit hårt i snart en hel livstid. Hon har svårt att prata på grund av alla starka mediciner. Jag önskar att jag kunde läsa hennes tankar.
När hon blir bättre så ska jag passa på att fråga henne om hon levt det liv hon själv velat. Gamla människor är så kloka. Jag tror nog att hon har det. Hon flyttade som ung bondjänta utan pengar in till storstan, följde sin väg, och lyckades här skaffa jobb, hitta sin drömprins och bygga ett hem.
Sedan hoppas jag hon börjar sjunga på Edith Piafs Non, je ne regrette rien.