Sommarläsning: Vackert men ovanligt

Numret 28 stod med blå text och omfamnades av en parantes på vardera sida. Det urtvättade blå ljuset från en smutsig dataskärm tjänade ensam som ljuskälla i det annars kompakta mörkret och skuggor från allehanda ölburkar och halvätna konserver kastades lång väg i det lilla rum som utgjorde hjärtat i hans hyresrätt. En hög av nedstänkta tjejkläder utgjorde en liten ö ett hav av den heltäckningsmatta som en gång varit vit. En digital klocka i skärmens nederkant var det enda som hade kunnat skvallra om att det inte var natt, eftersom alla de fem persienner som fanns i lägenheten stod på långtidsparkering längst ned i fönstren. Det dova ljudet av bilar på tomgång silades genom tjocka väggar för att varsamt sticka hål på tystnaden, men utan åhörare, för dånet nådde inte hela vägen dit hans tankar befann sig för tillfället. 
 
De två blå numren mellan de två blå parenteserna var mycket speciella för honom. De representerade allt han lyckats åstadkomma vid sin dator. De var ett måttband som påminde honom om hur många kräftor han hade i sin mjärde. En intensiv rysning av välbehag letade sig fram genom varje artär i hans vältränade kropp när hans tanke för ett ögonblick nuddade vid det faktum att så många personer faktiskt hade accepterat honom som vän. Rysningen avtog successivt men den lämnade ett spår efter sig i form av ett leende på hans läppar. 28 personer var de totalt. 28 av dem var flickor. Sex av dem hade han haft kontakt med. Tre av dem hade han träffat. Ingen av dessa levde.
 
Det var inte särskilt varmt i det rum där en man med tre personers liv hängande omkring sin hals tyngde ned sin utnötta kontorsstol. Men trotts kylan i rummet var större delen av hans kropp inte täckt med kläder. Detta kom sig av att han befann sig mitt uppe i en mycket högtidlig, nästan religiös, ritual där kläder passade nästan lika dåligt som mänskligt sällskap. Det var snart en vecka sedan han senast hade fått något att äta och han var just på väg att bestämma vad hans nästa måltid skulle bestå av.
 
Han hade nästan bestämt sig för vilken flicka som han skulle lära känna lite bättre när hans blick för en sekund vandrade uppåt på skärmen fick honom medveten om att något inte var som det brukade. Han blinkade för att övertyga sig själv om att han inte hade missförstått det han såg, men han visste att han inte hade misstagit sig. En liten vit etta omringad av en röd fyrkant hade tagit plats i skärmens övre högra hörn. Någon hade för första gången lagt till honom som vän. Leendet som hade hunnit dö bort för en stund spred sig ännu en gång i hans ansikte när han tänkte på vilket misstag denna någon hade begått genom ett enda klick.
 
Han var i vanliga fall en försiktig man eftersom han förstod att det var av oerhörd vikt att se men inte synas om man levde sitt liv som honom, men både försiktighet och misstänksamhet dräntes för tillfället i upphetsning. Hans starka hand darrade en aning när han förde muspekaren över skärmen för att se vad som väntade. Från det ögonblick han såg bilden av henne visste han vad han ville. Han kände hur han tappade blodtrycket när han klickade på acceptera. Detta var hans nya älskling!
 
I en nästan identisk lägenhet bara ett par kilometer därifrån satt en flicka i vid sin dator och ångrade intensivt vad hon nyss hade gjort. Hennes ögon var rödsvullna och hennes hy hade samma färg som den regntunga himmelen utanför hennes uppdragna persienner. Hon var med andra ord inte särskilt lik den vackra flickan på skärmen framför henne trotts att det var henne på bilden som hon nyss hade lagt upp på facebook. Hennes syster hade tagit bilden vecka sedan och bara några timmar senare hade någon tagit hennes syster.
 
Sedan dess hade livet varit ett helvete. Hon hade flera gånger önskat att det hade varit hon som hade försvunnit istället för sin syster: Då hade hon i alla fall sluppit se hur långsamt de efterblivna poliserna jobbade och sluppit känna den känsla av maktlöshet som i en vecka hade misshandlat hennes förnuft och tillslut vunnit och tvingat henne att agera. När hon efter en vecka av ovisshet hade lyckats komma in på hennes systers facebook så hade allt klarnat för henne utan att hon ens hade behövt anstränga sig för att förstå. Efter att ha läst hennes systers konversationer på facebook så behövde man inte heta Martin Beck för att räkna ut vad som hade hänt. Hon kunde inte kasta bort det hon nu visste genom att blanda in några inkompetenta utredare som inte hade kunnat identifiera en mördare om de så tog honom på bar gärning.
 
Detta var första gången sedan hennes systers försvinnande som hon hade känt sig rädd för sin egen del, och hon var tvungen att koncentrera sig hårt för att hålla kvar tårarna under ögonlocken. Tidigare hade hon varit så besatt av att ge honom vad han förtjänade att hon känt varken rädsla eller tvivel, men bara sekunden efter att hon skickat iväg sin vänskapsförfrågan till monstret så insåg hon riskerna med det hon hade gjort. Hon hade stängt in sig själv i en bur med tjocka galler av hård metall. Hon skämdes när hon bestämde sig för att dra tillbaka sin vänförfrågan, men till ingen nyttat, för en röd text på hennes skärm talade om att hennes förfrågan redan blivit accepterad. Buren var låst och nyckeln bortkastad. 
 
Flickor var en av de saker som han förstod sig på allra bäst. Det visste han. För att få en flicka dit man ville så skulle man inte ge henne glass och kattungar, vilket många verkade tro. Man skulle istället döda kattungarna framför näsan på henne om hon inte gjorde som man sa åt henne. Men döda kattungarna var ett av de sista stegen. Innan man kunde börja jobba med händerna var man tvungen att använda fingertopparna och ibland även pincett för att få henne dit man ville. Med dessa övertygelser att luta sig mot, och utan en minsta tanke på att hon kanske inte var en flicka som gillade kattungar, skrev han snabbt ihop ett första meddelande till sin nyblivne vän och blivande älskarinna som han skickade utan att korrekturläsa. 
 
“Hej! Jag känner igen dig! Vart har jag sett dig? :-)”
 
Djupt beundrad av sin egen charm och karisma läste han i efterhand meddelandet han plitat ihop och hans självförtroende klättrade ytterligare några pinnar när hennes och svar kom. Deras konversation blev till en spiral som cirklade nedåt och den blev snabbt alltmer intim. Detta var första gången som han varit med om att en flicka hade kommit med förslaget att de skulle träffas, men han gillade hennes oförsiktighet och föreslog hemma hos honom samma kväll. Detta var ett tillfälle som han inte fick missa. 
 
Hon vände sitt tungt sminkade ansikte mot den sjunkande solen som tillsist hade lyckats ta sig fram mellan molnen och drog ett sista andetag av den fortfarande regntunga luften innan hon öppnade dörren och försvann in i den mörka trappuppgången dit ingen sol tog sig in. “Han vet varken att jag vill eller att jag kan döda honom”. Detta var den tanke som hon hade låtit cirkulera huvudet under hela dagen och hon koncentrerade sig nu hårdare än någonsin på orden för att tränga bort den rädsla som hade vuxit sig till en vass sten inom henne, men utan framgång. Helt tom inombords rättade till pistolen i BHn en sista gång efter de fyra spiraltrapporna som ledde till rätt lägenhet. När hon trodde sig vara säker på att pistolen inte längre syntes förde hon som i trans handen till ringklockan och avfyrade en signal. Runt henne krympte buren så att hon knappt kunde röra sig i den när hon insåg att hon inte längre hade en minsta chans att ångra sig. Inom några sekunder skulle hon stå öga mot öga mot en mördare, och ytterligare några sekunder senare skulle hon själv vara en.
 
   Hon gjorde sig beredd på att dra fram pistolen och skjuta en överviktig pedofil mellan ögonen när hon hörde hans steg komma allt närmare dörren, men när den öppnades stod där ingen valross med fett hår och oklippta naglar. Istället öppnade en vältränad man i en nystruken ljusblå skjorta och hälsade henne välkommen med en mun full av vita tänder. Den tunga och doften av rakvatten stack i hennes näsa och fick hennes hjärna att stanna upp. Hon väntade mot sin vilja en sekund för länge, tills dess att hennes tillfälle att skjuta honom var förbi. Istället för att dra fram pistolen som planerat sträckte hon fram sin hand för att inte avslöja sin egentliga avsikt. Hon skulle snart få ett nytt tillfälle och då skulle hon inte tveka.
 
Hon följde med honom in igenom dörren som han stängde och låste. Efter att ha hjälpt henne av med sin jacka insisterade han på att hon skulle gå före honom in till vardagsrummet. Han behövde inte längre be om ursäkt för sitt hem. Under de senaste sex timmarna hade det förvandlats från ett saneringsobjekt till en prydligt städad tvårummare med tända doftljus som dolde den svaga doften av smuts och människa som fortfarande fanns kvar. I det lilla vardagsrummet stod två tallrikar med tillhörande vinglas framdukade precis som han hade lovat henne. Han visade henne att sitta på den ena sidan av bordet för att själv sätta sig på stolen mitt emot.
 
Hon hade inte i något avseende ändrat sin avsikt att döda honom, men hennes svikande mod i det rätta ögonblicket hade gjort att det hela hade fördröjts till nästa tillfälle som erbjöds. Tills dess hon fick en ny chans att genomborra hans huvud med bly så gjorde hon klokast i att bara spela med och försöka bete sig naturligt som möjligt. 
 
 “Han vet varken att jag vill döda honom eller att jag kan döda honom”. 
 
Tanken fick henne inte att känna sig lugnare, men den hindrade henne från att tänka på allt annat. 
 
På bordet stod en kastrull med något som liknade en köttgryta och ångade. Det smakade olikt allt annat hon tidigare hade ätit och hon kände sig äcklad trotts att det var väldigt gott. När hon frågade vad det var så svarade han att det var en kräftgryta som han lagat efter eget recept, och såg ut som att han sagt något mycket roligt. Hon log spelade med utan att riktigt förstå vad de stora köttbitarna hade med kräftor att göra och än mindre vad som var roligt. Han släppte henne aldrig med blicken medan hon åt, knappt ens för att blinka. Utan att säga något iakttog de varandra som på samma tysta sätt som djur brukar göra. Hon var tvungen att vänta på att hans uppmärksamhet skulle avta innan hon kunde vara säker på att hinna dra farm pistolen utan att bli avväpnad. Snart skulle hennes tillfälle komma om hon bara väntade. Snart.
 
När han efter en stund reste sitt vinglas till en skål gjorde hon likadant. Hon förde snabbt glaset till munnen och medan hon tog en liten klunk. I samma ögonblick som hon kände smaken av det ovanligt bittra vinet insåg hon att detta var tillfället hon hade väntat på. Hon ställde ned vinglaset sekunden före honom och utnyttjade sitt lilla försprång till att dra fram sin pistol och rikta den mot hans panna utan att ge honom en minsta chans att hinna avväpna henne eller ens att ducka. Hon gjorde en överdrivet våldsam mantelrörelse för att få honom att förstå att hon menade allvar. Hon bedömde avståndet mellan dem till en och en halv meter: Hon skulle ha gott om tid att skjuta om han skulle kasta sig över henne. Nu skulle hon äntligen få hämnad för sin syster. 
 
“Nu ska du dö din jävel! Jag vet vad du har gjort!”
 
Trotts att hon inte hade kunnat få fram mer än en viskning var hon säker på att han hade hört exakt vad hon hade sagt. Hon hade föreställt sig att en person som den hon hade framför sig just då skulle be om nåd när han ställdes inför döden. Hon hade förväntat sig att han skulle slänga sig på golvet och be om den nåd och barmhärtighet som han själv aldrig visat. Men det var inte vad han gjorde. Han tittade istället på henne utan att röra en min. Det verkade som att han ännu inte hade förstått att det var en pistol som riktades mot honom och att det andetag han just tog förmodligen var hans sista. Med en likadan viskning som hennes bröt han tystnaden:
 
“Jag har aldrig dödat någon. De som jag har dödat har dödat sig själva.”
 
Pistolen kändes konstigt tung där den vilade i hennes fuktiga hand. Hans ord letade sig in i hennes huvud på samma sätt som musik när man är på väg att somna. Hon skulle bara avfyra kulan, sedan kunde hon ge vika för tröttheten som hon fick allt svårare att ignorera. Han hade dödat hennes syster! Han förtjänade detta! Hon behövde bara pressa in avtryckaren för att rättvisan åter skulle få utrymme.
 
“Ta din syster, till exempel. Hon skulle ha berättat för polisen och för dig vad vi hade gjort tillsammans om jag inte hade dödat henne. Om hon hade gjort det hade jag inte kunnat berätta detta för dig nu. Varje reaktion kräver en motreaktion och det var hon som satte igång reaktionen. Jag bara avslutade den på det enda möjliga sättet. Förstår du nu att det var hennes eget fel att hon…” Det öronbedövande ljudet av en pistolkula som avfyras hindrade henne från att få veta vad som var hennes systers fel. 
 
Tystnaden som följde var lika öronbedövande som själva smällen. Hon visste att hon aldrig skulle hinna höra vad som var hennes systers fel. Hon skulle heller aldrig få veta hur det kändes när en pistolkula borrade sig igenom låret och kom ut på andra sidan eller hur det kändes att dö tillfredsställd.
 
De starka nervgifterna som pumpades ut i kroppen i varje hjärtslag hade hindrat henne från att känna någon smärta när hon hade skjutit sig själv i benet, men hon var fortfarande vid medvetande, trots att ingen av hennes muskler längre lydde henne när hennes blödande kropp började långsamt slingra sig av stolen och bilda en röd fläck på den nytvättade heltäckningsmattan. Oberörd av både hålet i golvet och giftets förödande effekt ställde han sig upp och började fylla sitt vinglas med en lite större mängd vin än vad som egentligen rymdes i glaset. Han visste att hon inte längre kunde höra honom, men han fortsatte ändå där han blivit avbruten.
 
“… hennes eget fel jag var tvungen att strypa henne. Precis som det var ditt fel att jag var tvungen att droppa några droppar gift i ditt vin. Det var synd att du tvingade mig till sådana metoder, det var en bra årgång på vinet.” 
 
Han gjorde en paus för att slicka bort det droppar som nu rann utför glasets kanter innan han fortsatte. 
 
“Det var ett vackert efternamn ni hade, du och din syster. Hade det inte varit så ovanligt så hade jag nog inte ens kommit på tanken att ni var släkt. Om du bara hade varit lite mer försiktig så hade det nog varit jag som hade legat där på mattan nu.”
 
Utan att säga mer lät han vinglaset glida ur hans hand och falla mot golvet där det krossades och bildade ännu en blodröd pöl på den vita mattan. Han gick iväg mot sin dator och det urtvättade blå ljuset kastades åter igen ut över rummet. Han skulle tillbaka ut och jaga kräftor. 
 
Av Erik Forsberg