Övrig kultur

Sommarläsning: Från torka till vårflod

I våras avgjordes 2012 års novelltävling för gymnasieelever i Örnsköldsvik.
Lagom till semestersäsongen kan du läsa årets novellfinalister här på Webben 7.
I dag publiceras bronsmedaljören Hanna Gimbergssons metaskapelse "Från torka till vårflod."

Hjälplöst bläddrade hon genom Worddokumentet. 2948 ord. Elva olika outvecklade idéer. Åh, det fanns många fler än så, utspridda på olika dokument, mobilanteckningar, kollegieblock och i varierande minnesrum i huvudet. Men vad hjälper det mig? tänkte hon vilt. Vad hjälper det mig, när de alla är lika oanvändbara som rostig gammal spik i en gummibåt? Hon tog en djup frustrerad klunk av energidrycken. Jag måste lära mig dricka kaffe. Det är billigare. Bittert blängde hon på sitt senaste alster. Motviljan vällde upp, en svart oljig våg inom henne. Med en suck öppnade hon en blank sida. Det kanske skulle gå lättare att skriva om dokumentet inte hette ”Novellelände”.

Hon lutade huvudet mot väggen, slöt ögonen och tänkte tillbaka på sin ickeexisterande skrivprocess. Varför sitter jag här, dagen innan sista inlämningsdag, utan att ens ha börjat något vettigt? Var gick det fel?Det var inte så svårt för henne att lista ut. Hon visste det exakt. O, en sådan extraordinär fantastisk självinsikt jag har!  Egentligen fanns två orsaker till hennes uttorkade inspiration. Den första spirade ur den andra, likt fluglarver som frodas i ett ruttet as. Aset hette ”På linjen”. Det var temat för skolans årliga novelltävling som alla i hennes klass förväntades ställa upp i. Man behövde förstås inte, men novellen skulle ändå ha samma tema som tävlingen. På linjen. På linjen. På linjen. Hon var säker på att de två orden skulle framkalla kräkreflexer hos henne de närmaste tio åren. Nej, så illa är det faktiskt inte. Skärp dig. Men hennes truliga sida fortsatte sitta i ett hörn och tjura förtvivlat.

Nåväl, strax efter att hon fått uppgiften började hon så smått. Men andra läxor hamnade i förgrunden och de i sin tur knuffades chanslöst undan av det hägrande jullovet. Då var det en evighet till den fjortonde februari. Men timmar blev till dagar blev till veckor och fortfarande var hon lika inspirerad som en tjugoårig ridskolehäst med nybörjarlektioner sex dagar i veckan. Under skrivtillfällena på svensklektionerna försökte hon ta sig samman och pressa fram något revolutionerande, någon omskakande, något som skulle få människor att gråta och skratta. Helst samtidigt.

Fortsätter det så här så kommer novellen iallafall få en människa att gråta, konstaterade hon cyniskt.

Men hur det nu var så stoppades hon alltid innan hon lyckats komma längre än en sida. För sådan var fluglarvernas förrädiska natur att de skoningslöst piskade henne, viskade i hennes alltför lyssnande öron att hon måste skriva bra, måste skriva duktigt, måste skriva roligt, djupt, metaforiskt, nyskapande och originellt. Några gånger tillät hon sig att faktiskt tro på en idé, tro att den kunde bli allt det där den inte var, men tiden gick och allt den blev var ett hånleende monument över ännu ett misslyckande. Det var iallafall vad fluglarverna skrattande påpekade. Själv försökte hon att inte tro det, men att förneka var ett Sisyfosarbete.

Grimaserande öppnade hon ögonen, flyttade kvickt blicken från det tomma dokumentet med det krävande ivriga blinkade strecket längst upp till vänster, och funderade på något trevligare. Det var otroligt nog inte så länge sedan hon lyckats med en liknande uppgift som den hon nu kämpade med. Det var en kort deckarnovell, som både blev ganska bra och inlämnad i tid. Hon visste, nästan plågsamt, vari skillnaden låg mellan genomförandet av de två uppgifterna. När det gällde deckaren hade hon redan från början ett uppslag som hon hållit fast vid i vått och torrt. Det hade blivit bearbetat, vuxit,och förändrats. Hon hade trott på idén, och det hade fått sin belöning i tillfredsställelsen i att se den färdiga berättelsen som hon kärleksfullt skulpterat fram. Ja, där hade jag verkligen en bra idé, tänkte hon resignerat. Jag kommer aldrig att hitta en sådan nu.

Men då, utan förvarning, mitt i hopplösheten, hördes ett våldsamt skrammel. Polletten, som suttit fastkilad i mynningen till inspirationskällan ramlade ned med buller och brak. Jag trodde inte på idén. Jag trodde på min förmåga att göra den bra. Tanken flög som en virvlande vårbris genom hennes huvud. Hon svalde och försökte smälta vad hon nyss förstått. Med ett darrande andetag tillät hon sig tänka det igen. Det är inte idén som ska vara bra. Det är jag. Och jag kan vara det. En lång stund gjorde hon ingenting annat än att stirra oseende ut i luften. Fluglarverna väste, kröp tillbaka in i skuggorna och drog med sig sitt stinkande as. Hon visste att de bara var bortdrivna för stunden, men det spelade ingen roll. Nu visste hon den verkliga anledningen varför de hade anlänt. I mitt ändlösa jagande efter den perfekta idén glömde jag att det är mitt skrivande som formar berättelsen, oavsett hur bra eller dålig den första idén är.

Oändligt sakta vändes hennes mungipor uppåt i en liten försiktig antydan till ett leende. Jag kan skriva något bra om vad som helst. Jag kan verkligen det! Sedan, förskräckt över sitt eget nyfunna mod, arrangerade hon om anletsdragen till en uttryckslös mask. Ännu vågade hon inte helt luta sig mot den omvälvande insikten. Men i hennes ögon fanns ett lugn där förtvivlan förut hotat att spränga sina dammar. Prövande satte hon fingrarna till tangenterna.

Publicerat