Jag önskar jag hade något att berätta. Något storslaget, något passionerat, något som fick människornas inkörda omloppsbanor att krökas, om än bara en aning. Men det har jag inte. Jag är en av alla andra, kringgåendes på en planet i en galax befinnandes i ett komplext universum. Ingen skulle någonsin lägga märke till mig jag är en skugga under alla de stora, kloka stjärnorna om det inte vore för det jag skapar med mina fingrar smattrades mot tangenter, framkallandes en egen bild av världen, mitt egna universum där jag själv får vara gud och bestämma över liv och död.
Dimman låg över vattnet, väntandes på att dagen skulle bli till. Det var stilla, folket sov djupt i sina stora drömmar, våndades och förundrades. Men några tappra människor var uppe, både av fri vilja och av andra ärenden. Den första människan såg den första löpsedeln som hängde tillsammans med skuggorna av alla höstens skandaler utanför traktens mataffär. Dagens löpsedel var ingen kioskvältare konstaterade människan besviket, lät sin hund lätta på trycket mot grannens brevlåda, hämtade tidningen och gick sedan in för att dricka sitt kaffe. Men efter honom vrålade trycksvärtan; VEM ÄR HON?
Kyrkklockorna slog olycksbådande snabbt för de försenade människorna som andfådda sprang mot sina måsten i ett ofördelaktigt tävlande mot tiden. Men i all jäkt och flängande kunde man uppsnappa ord som tidningen, vem, inget vet. Utan att någon egentligen visste om det steg nyfikenheten folk upp i halsen.
Varorna låg på bandet, redo att scannas av och betalas. Kassörskan hade jobbat i denna på butik i snart trettio år och för henne såg denna tisdag inte överdrivet förmer ut än alla de andra tisdagar som passerat genom åren. Det brukade vara rätt lugnt så här på morgonen men just idag var det extrapris på potatis och sill så ett smärre stim av pensionärer befann sig mellan hyllraderna.
Kassörskan tittade upp. Nästa kund var en gammal dam med rullator. Varorna stod prydligt uppställda med streckkoden vänd åt rätt håll och pigga ögon bakom ett par glasögon mötte henne.
Har du hört den där flickans musik?
Kassörskan ryckte ofrivilligt till mitt i en påbörjad gäspning. Den gamla damen nickade mot löpsedel som satt snett bakom kassan.
Den är alla tiders! Jag har lyssnat på den mer än en gång ska du veta! log tanten euforiskt och kassörskan var tvungen att vända sig om för att se vad det stod. Hon läste löpsedelns rubrik och vred sig sedan tillbaka och sade; Nej, det har jag nog inte, men jag läste om det i tidningen om jag inte tar fel. Det var hon som spelade piano va?
Då har du verkligen missat något, kära vän! utbrast den gamla. Du skulle bara veta hur många som lyssnat på den på internet! Och ingen har en susning om vem hon är eller var hon kommer ifrån. Nu har det gått så pass att de har satt sådana där
hackers, heter det visst, att leta efter henne!
Kassörskan log lite, scannade två paket mjölk, ett paket ägg. Då dröjer det nog inte länge innan de får fatt på henne.
Men vet du vad, sa damen och böjde sig fram mot kassörskan och viskade; Jag hoppas att de inte hittar henne. Hon måste ju få lite lugn och ro, stackars barn!
Kassörskan skruvade på sig, kände sig plötsligt obekväm av sin kunds förtrolighet och svarade; Men om hon har lagt upp sin musik får hon väl stå sitt kast. Hon hade ju ett val, hon var ju knappast tvingad till det. Och det blir 310 kronor, förresten.
Den gamla letade en stund i sin portmonnä och räckte sedan med ett lätt darrande hand och ett nöjt leende över tre hundralappar och tio enkronor.
Så blir det växel till dig och lättare att bära för mig. flinade hon finurligt. Men när kassörskan gav henne kvittot böjde hon sig fram och sa; Det är inte alltid man har något val.
Sedan packade hon ner sina varor i sina tygkassar och lastade upp dem på rullatorn. Kassörskan såg en aning konfunderat efter den gamla damen som nu lämnade butiken. De automatiska glasdörrarna gnisslade lätt när de öppnades och stängdes.
Mörkret föll och regnet trummade stilla mot fönsterblecket. Den enda ljuspunkten i rummet var den gamla tv-apparaten som gav ett gällt ljus och fantasieggande skuggor. Hon satt ihopkrupen med en filt tätt omkring sig. Hennes ögon följde oroligt nyhetssändningen innehåll. Lokalt, utrikes, vädret. Men plötsligt hoppade hjärtat till i bröstet. Där var ju hon! Hennes hand grep genast fjärrkontrollen men innan hon hann stänga av naglade nyfikenheten fast henne, fick henne att hålla andan.
Man tror man lyckats spåra den flicka som under det gångna året lagt upp egenkomponerad musik på internet. Hon har nu miljontals visningar och efter ingående undersökningar tror man att man lyckats identifiera henne. skränade tv-reporterns röst genom de dåliga högtalarna. Resten av hans röst gick förlorad i det vakuum som uppstod inom henne. Hon såg en bild på sig själv, sitt namn i versaler och de hade till och med lyckats hitta en gammal klasskamrat att intervjua. Hon stängde av tv:n och lutade sig mot väggen bakom henne. Tårarna brände bakom ögonlocken. Vad skulle hon göra nu, snart skulle de stå här utanför, hungriga. De skulle slita henne i stycken. Jag saknar dig, tänkte hon, var är du nu?
Där sorgen, tragiken och döden hängde tjock i luften, där hade deras vägar korsats för första gången. Egentligen var det väl ödets ironi, tänkte hon ibland, två stycken människor utan framtid, varför bygga upp något som ändå kommer att raseras? När hon hade frågat honom det hade han svarat, att fastän de slott man byggt upp blåser bort under en storm kommer konturerna av slottet hänga kvar i luften tillräckligt länge för att ingjuta hopp hos andra människor. Han hade tagit hennes hand och tillsammans hade de suttit och blickat ut över konturerna som människorna innan de skapat.
Det var han som gjort en hemsida, spelat in och lagt upp hennes musik. Marknadsfört den på lämpliga hemsidor utan att ha skapat någon dramatisk uppmärksamhet. För uppmärksamheten, den kom av sig själv. Han hade hjälpt henne att hålla sig anonym, lovat henne att ingen någonsin skulle få avslöja henne. Men nu, när hon låg med halsen blottad, redo att ätas av samhället, var han borta. Paniken spred sig likt en löpeld genom kroppen hos henne. Hon bet ihop tänderna och slöt ögonen. Varför hade han lyckats övertala henne, fått henne att visa sin musik? Alltid, alltid, hade hon lovat sig själv, alltid, skulle hon hålla musiken som hennes hemlighet, musiken, det som ingen kunde ta ifrån henne. Hon som inget hade, varför skulle hon inte lyckas behålla det enda hon hittills fått haft kvar?
En tv stod på i ett tomt rum. Ingen människa var där, alla var de ute på sina egna strövtåg. Men om någon hade varit närvarande hade man sett att nu var det offentliggjort, pianoflickan som hon nu kallades, skulle hålla en konsert. Filmsnuttar visades på det korta intervjun man fått med henne och gamla ljudklipp från internet genljöd i rummet. Nyhetssändningen tog slut och programmen rullade vidare.
Jag hade bestämt mig innan. Jag skulle vägra, hellre skulle de få äta mig levande. Men när jag fick frågan svarade mina läppar ja. Jag skulle spela, ja, det skulle jag! Kanske var det hans önskan, kanske inte. Eller så var det min egen önskan en som jag alltid haft utan att själv veta om det.
När hon långsamt öppnade ögonen och stirrade in i takets träpanel visste hon att det här var dagen, det var nu det skulle ske. Utanför sken solen, värmde upp livet och människorna igen.
Dagen förflöt i ett töcken, hon gick runt i det åldrande huset, samlade ihop gamla trasiga fotografier av minnen. Korta fragment av känslor svävade runt i luften och hon försökte fånga dem men hon visste inte hur man skulle göra. Och varför minnas mörker när man i mörker ändå inget ser?
Hon lät handen vila på flygens klaviatur. Den var hennes enda minne, det var kring den livet kretsade. Allt i hennes liv fanns fastknutet där under locket tillsammans med hammare och strängar. Hon tyckte egentligen det var dumt, att satsa hela livet på ett kort, men vad att göra åt saken nu? Hon satte sig vid flygeln och slöt ögonen.
Hans hand hade vilat på flygels svarta lock. Hans ögon hade lyst när det sista ackordet klingat ut i rummet. Hon hade förläget sett upp på honom, försökt hindra leendet som så gärna velat bryta fram. Han hade öppnat munnen för att säga någonting men sedan stängt den. Han hade inte funnit några ord och inte heller hade hon, de hade stått stumma inför varandra och världen.
Det här var dagen och spänningen steg hos folket. Utanför stadens gamla och slitna konsertlokal som stod i skuggan av det nybyggda kraftvärmeverket trängdes journalister, vuxna och barn i en salig blandning. Förväntningarna var stora och även människor som aldrig stavat till musik var där, drivna av sin nyfikenhet. Det skrattades och skämtades men det fanns en underton av allvar, vem var denna människa som inget hade? En konsert hade hon utlovat, en enda. Hon hade inte svarat på frågan varför utan bara sett ut i luften med ett melankoliskt uttryck. Av någon anledning hade den frågande journalisten en gnutta medkänsla och drev inte frågan längre, kanske visste han att det inte fanns något svar.
Dörrarna öppnades och människorna trängdes, svettades och höll hårt i sina värdesaker innan de slutligen hittade sig en plats i den fullsatta salen.
Tystnaden som föll i salen var kompakt, på ett ögonblick hade allas spridda, förvildade tankar gjutits samman till en gemensam frekvens nämligen hon. När hon långsamt kom gående, med sänkt blick men med ett kroppsspråk som skrek av stolthet och beslutsamhet, visste alla vem hon var utan att ens ha utbytt ett ord med henne. Nyfikna blickar följde hennes långsamma väg mot scenen, alla ville närma sig henne, se om hon verkligen existerade, om hon inte bara var ett virtuellt spöke. När hon satte sig vid flygeln och slöt ögonen kunde man nästan höra hisnandet i församlingens magar. Hon spelade en ton, lät den klinga ut, studsa mot väggarna för att sedan tystna. Hon tog ett djupt andetag. Sedan brakade det loss. Toner flög i ett virrvarr runt i rummet, på jakt efter något de aldrig fått. Vibrationerna från flygeln fortplantade sig i människornas hjärtan och fick dem att slå. Hon spelade vare sig rätt eller fel för hon spelade sitt liv. Hon tonsatte sin kärlek, sitt hat, sin glädje samt sin rädsla för döden. Och inom henne tömdes allt, undan för undan, ton för ton. En tanke flög igenom henne att hon borde sluta men lika snabbt som den anlänt sveptes den iväg av hennes klanger. Publiken satt med ansikten och kroppar av sten, de var förstenade i det eviga ögonblicket. För den tavla hennes musik målade var så levande att det döda inom varje själ väcktes upp till ytan av liv igen. Och tillsammans med sina toner begav hon sig till en värld fylld av kärlek och värme, där hon visste att han skulle finnas, där han väntade på henne.
