Övrig kultur

Sommarläsning: Hur man fångar en igelkott

I våras avgjordes 2012 års novelltävling för gymnasieelever i Örnsköldsvik. Lagom till semestersäsongen publiceras årets novellfinalister här på Webben 7. I dag bjuder vi på Maria Elfvings segrande skröna ”Hur man fångar en igelkott”.

Klichéartat nog så startade det hela på en helt vanlig tisdag. Varför är det alltid tisdagar i alla böcker, historier och noveller? Vad är det med tisdagar som är så ordinärt och tråkigt att det tydligen skulle vara helt mirakulöst ifall något konstigt hände på precis den dagen? Hade jag fått välja själv hade jag inte valt en tisdag som dagen som förändrade mitt liv, bara av den enkla anledningen att du tappar all trovärdighet när du börjar en historia om något märkligt med att det var en tisdag.

I vilket fall; det var en tisdag. Jag var på väg hem ifrån mataffären och bar på tunga kassar. Detta var det allra värsta med att inte äga en bil; bära hem matvarorna. Dock reflekterar man aldrig riktigt över att sex mjölkpaket verkligen väger sex kilo förrän man måste bära hem dem, så man skulle väl kunna säga att min avsaknad av en bensinslukande uppfinning på fyra hjul gav mitt liv en extra dimension: Mjölk-är-tungt-dimensionen. Men nog om mina mjölkpaket nu, de var ju faktiskt inte de som var så märkliga med min ovanligt ovanliga tisdag. Om du som läser detta känner att du faktiskt hellre hade fortsatt läsa om mjölk så råder jag dig att läsa en annan historia. Förslagsvis en om mjölk.

Så, jag gick alltså där med mina matkassar. Det var vinter och hela staden var precis så där vinterful som en stad kan vara. Visst, det var kallt och vi hade snö, men snön lever ju aldrig upp till sin fulla potential när den måste samsas med avgaser och skosulor. Den blir nerstampad och förorenad, och sen kommer väghyveln. Världen är aldrig så ful som när man går hem på nyhyvlade vägar.

Jag bar mina matkassar, staden var vinterful, vägarna nyhyvlade och jag tänkte för femtioelfte gången ’Är det här allt?’. Jag var helt ovetande om att det var den allra sista gången jag skulle tänka den tanken.

Det som hände nu var så slumpartat att jag nästan får svindel när jag tänker på det. Tänk hur nyckfullt livet kan vara! Om jag hade råkat ta den långsammare kön i mataffären eller bara inte gått till affären alls så hade inget av det här någonsin hänt. Men hände, det kan jag med all säkerhet säga att det gjorde. Jag är i alla fall ganska säker på att det gjorde det. Nej, jag är faktiskt säker på att det hände. Jag är inte så fantasifull att jag hade kunnat hitta på en så fantastiskt bisarr berättelse som den jag faktiskt råkade finna mig själv mitt uppe i. Jag hamnade där eftersom att jag, helt enkelt, råkade befinna mig på precis rätt, eller fel, ställe vid precis rätt, eller fel, tidpunkt.

Det är nu vi kommer till den delen i berättelsen då jag krockar med en främling på gatan som sedan drar med mig på ett äventyr jag sent ska glömma. Jag gick bara helt stillsamt på trottoaren, bar mina matkassar och funderade på ett bättre namn åt mjölk-är-tungt-dimensionen, för det är allvarligt talat ett väldigt dåligt namn på en dimension, då en man kommer springande runt ett gathörn bara för att några sekunder senare behöva finna sig i att hans hastighet blir abrupt reducerad då han springer in i, just det, mig. Jag var helt uppe i mina namnfunderingar och märkte därför inte alls mannen förrän jag inte längre har något val. Det är svårt att inte märka en person som du kolliderar med och som sedan landar på dig, vilket får dig att tappa andan och tappa dina matkassar som du just är i färd att bära hem eftersom att du inte äger en bil.

Där låg jag alltså; under en helt okänd som man, som för övrigt inte verkade göra någon ansats till att ta sig av mig, och kämpade för att kunna dra ett andetag. Det gick bara några sekunder, turligt nog, innan mannen kom på att han kanske skulle flytta på sig men det var väldigt långa sekunder. Ni kanske vill mena på att alla sekunder är lika långa, ”9 192 631770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfin-nivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium-133” och allt det där, men jag vill hävda att allt är relativt och fastän dessa sekunder kanske var lika långa som alla andra, så kändes de i alla fall längre.

Mannen ställde sig upp, borstade av sina byxknän och sträckte sedan ut en hand för att hjälpa mig upp från marken. Det här var min första riktiga chans att se honom, för även om det är väldigt intimt att ha någon liggandes på sig så är det väldigt svårt att få en ordentlig titt på personen då.

Om jag ska beskriva honom väldigt kortfattat skulle jag nog välja orden ”diskret iögonfallande”. Han var en sådan person som man aldrig skulle märka om han gick förbi på gatan, men om man trots allt råkade göra det skulle man inte kunna sluta stirra. Det var något med hans ansikte som inte gick att placera. Något som var där, men precis utom räckhåll och du skulle förmodligen kunna stirra dig blind på det där ansiktet utan att någonsin komma på vad det var som gäckade dig.

Nu hände allting väldigt fort. Jag stod fortfarande och försökte komma på vad det var som gjorde denna främmande mans ansikte till det kanske intressantaste ansikte jag någonsin sett då han plötsligt spände blicken i mig och sedan talade.
”Jag har en väldigt enkel livsfilosofi. När du är borttappad, fråga alltid om vägen.”

Jag blev så förbryllad av detta att jag helt kom av mig med att svara. Om han bara hade börjat, som en normal person, med att be om ursäkt så hade jag kunnat svara att ’nejdå, det var helt och hållet mitt fel’ och sedan hade han kunnat ge mig ett leende, kanske en kort nick, och sedan fortsatt åt sitt håll och jag åt mitt, men han öppnade alltså med att delge mig sin livsfilosofi och när jag inte svarade tog han det som en inbjudan till att fortsätta överösa mig med märkliga uttalanden.
”Vet du hur man fångar en igelkott? De flesta tror att man måste locka dem med mjölk…”
Han stannade upp mitt i meningen och stirrade på just ingenting och såg ytterst konfunderad ut. ”Varför de säger mjölk, det vet jag faktiskt inte, det spelar väl ingen roll vad man lockar dem med så länge de lockas av det, eller hur?”.
Han gav mig en blick som så tydligt sökte efter mitt medhåll. Då han insåg att han inte skulle få det skakade han lätt på sig och fortsatte.
”Men i vilket fall, det är inte själva lockandet som är det svåra, folk glömmer ofta det allra viktigaste; taggarna. För att fånga en igelkott måste man vara redo på att sticka sig på en och en annan tagg.”

När han var klar med sitt utlägg stirrade vi bara på varandra. Eller, för att vara rättvis så stirrade jag helt handfallen på honom och han såg bara på mig med en artig blick. Sedan var det som om han plötsligt fick en snilleblixt och utbrast:
”Eller ha ett par ordentliga handskar.”
Jag stod, än en gång, förstummad.
”Hursa?” lyckades jag till slut stamma fram över läppar som uppenbarligen inte kände för att samarbeta.
”Ja, med ett par handskar så slipper du kanske sticka dig på taggarna!” svarade han medan han log ett stort leende. Hans leende bleknade dock något när jag hasplade ur mig, kanske lite väl skarpt, följande mening:
”Varför berättar du det här för mig?”

Han gav mig en blick som verkade sträcka ut sig i eoner och jag började nervöst skruva på mig.
”Man vet aldrig vem, eller vad, som kommer ge dig de allra bästa råden. Jag ber dig att betänka detta, för jag ska nu ge dig ett råd: svara jakande på nästa fråga jag ställer dig. Förstår du?”
”Ja”, svarade jag snabbt och log ett snett leende mot honom. Det tog några sekunder innan hans kugghjul började snurra, men sedan skrattade han förtjust och gav mig en gillande blick.
”Humor. Det uppskattar jag”, sa han, med leendet kvar på sina läppar. Sedan fick han något seriöst i blicken och jag förstod att nu kom frågan, den han hade rått mig att svara ja på. Om jag inte hade vetat bättre skulle jag säga att hela min kropp, allt förutom självaste jag, visste hur denna fråga skulle lyda; faktiskt så kändes det som att flera av mina kroppsdelar redan hade gett sitt svar, och svaret var ja.
”Jag har i en längre tid varit i behov av en assistent. Jag tror att du kommer vara rätt person för jobbet. Du kommer förmodligen aldrig att komma tillbaka hit, till det här livet. Jag kan heller inte utlova dig säkerhet, men jag lovar dig att ett liknande äventyr har du aldrig sett maken till. Nå, vad säger du?”

Jag stod ett tag och bara blinkade. Menade han verkligen allvar? Han stod bara där och kollade på mig, vilket jag antog betydde att han inte skämtade med mig. Min hjärna kom till slut ihåg vilken uppgift den hade och jag började tänka. Faktiskt så skulle jag inte bli förvånad om man kunde se kugghjulen snurra på högvarv rakt igenom mitt skallben. Vad skulle jag svara? En liten röst i mitt huvud viskade ’Du kan inte lämna hela ditt liv bakom dig, bara så där’ och det lät så förnuftigt, men jag var så innerligt trött på att vara förnuftig.
När jag var yngre sades det ofta att jag skulle ’bli något’. Vad detta något skulle bestå uti var alltid väldigt diffust, men det skulle vara något bra och mitt liv skulle bli bländande vitt och perfekt. Jag försökte länge att ’bli något’, men det var som att jag inte var menad för det. Så nu var jag kvar i samma stad, med ett jobb som var flera tidszoner ifrån vad det skulle vara och plötsligt hade verkligheten slagit till:
Det här var allt det någonsin skulle bli.

Med ens ville jag inte mer.
”Ja.”
Orden var ute ur min mun innan jag hann hindra dem och kanske ville jag inte hindra dem, kanske ville jag bara ha något mer, något som inte var rationellt eller logiskt, något som var galet och som gjorde att jag aldrig mer behövde gå hem längs nyhyvlade vintervägar. Men den lilla rösten i mitt huvud vägrade ge efter för detta vansinne, den var den sista utposten för det mikroskopiska förstånd som jag hade kvar just i detta ögonblick, och den skrek åt mig. ’Är du från vettet? Du känner inte ens människan! Det här är galenskap!’ och jag suckade, det är väl just typiskt att man ska behöva ha ett helt hysteriskt förstånd också.

”Galenskap och genialitet. Det är en väldigt tunn linje som skiljer dem åt. Ibland tror jag att jag står precis på gränsen till galenskap; ibland tror jag att jag har passerat den för länge sedan. Oftast tänker jag dock att det där är något man kan slå av eller på, så det är helt upp till mig själv om jag är en galning eller ett geni.”
Det var precis som att den okände mannen hade läst mina tankar och nu stod han bara där och log lugnt och stilla mot mig och det var precis då jag bestämde mig. (Igen. För jag hade ju faktiskt redan svarat ja.)
Nu började jag bli orolig för att han faktiskt kunde läsa mina tankar, för i samma stund som jag bestämde mig tog han min hand och vi försvann. Det var inte mer dramatiskt än så; vi bara försvann.

Mina matvaror blev kvar på trottoaren, övergivna och för nästa person som gick förbi att bli förbryllad över. Ingen vettig människa lämnar matvaror på trottoaren. Ingen galen människa köper sex liter mjölk.

P.S. Jag skulle kunna berätta exakt vart vi tog vägen och vad vi gjorde på vårt fantastiska äventyr, men jag är rädd för att det skulle behövas fler pappersark än jag äger, så jag lämnar den frågan till er fantasi. Jag känner dock att jag måste delge er en sak: vi besökte faktiskt mjölk-är-tungt-dimensionen. Det var relativt trevligt och ja, mjölken var tung. D.S.

Publicerat