Saga S

En sjöjungfrus kamp mot urtavlan....

I helgen gick Vansbrosimmet av stapeln i Dalarnas hjärta, i Vanån. 13 700 personer var anmälda - rekord! Och mitt, och mina "svenska-klassiker"-vänners äventyr startade redan tidigt på lördagen...

Kringel- och krokvägar tog mig, min vän och hennes respektive från kustvägar och E4a till inlandets djupa skogar med röda trähus och täta buskage. Mot sen eftermiddag anlände vi till Finngruvan - ett litet samhälle som numera står mestadels obefolkad, tyst, utan el och bebos endast av en betydligt äldre generation. Skolan i byn stängdes redan på -40talet och boskap etc försvann för några år sedan från de sista gårdarna... Stearinljus, brasa, vedeldad spis, sällskapsspel, tälja dalahästar, hämta vatten i brunn och kyld mat från under en lucka i sovrumsgolvet var saker som under det följande dygnet präglade vår tillvaro. Tänka sig så fjärran människors vanor och liv är bara man kommer att antal timmar bort från större städer!

Vid lunch dagen därpå hade vi laddat med stor frukost och härlig sömn. Energi-gel, badmössa och glasögon, baddräkt samt kortärmad våtdräkt var nerpackade. Nu skulle vi; Emelie, Kajsa och jag, ta striden mot Vansbro-åns 17gradiga vatten i 3km, varav ca 1km är motströms!!

Att hämta ut startgrejer och papper med info var inte så svårt väl på plats efter trafik-kaoset. Att LÄSA infon vid starten var däremot värre då himlen fullständigt öppnade sig och regnet kom hällandes ner. Inte fanns det många kvadratmeter med tak över huvudet  heller så vi fick squasha in oss i ett omklädningsrumstält där lera och vatten stod oss upp till fotknölarna och någon ständigt fick putta upp tältduken för att vattnets tyngd inte skulle bidra till kollaps av det enda skydd vi hade... Att hålla sig varm blev ett projekt för de flesta i startgrupp 17, då luften snabbt kyldes ner och allt som inte fanns i plastpåsar blev dyngsurt. NU VILL VI BADA!!!

Längtade redan till en varm dusch vid målgången. Jag behövde bara ta mig dit!!  Ca en timme var mitt mål att ta mig dig på. Jag har aldrig simmat i våtdräkt i öppet vatten mer än under denna vecka som varit. Och då hade jag mest plaskat runt för att känna på kroppens placering i vattnet och hur jag orienterade mig i vågorna. Nu aktualiserades tätt regn, båtar, människor med sparkande ben och armar, plötsligt uppflytande vass och vattenväxter som "grep tag i" ens ben och becksvart vatten som skvalpade åt olika håll. Det fick bli ca 15-20 armtag frisim (crawl) och sedan kanske två bröstsimsarmtag mestadels med huvudet över ytan för att simma zick-zack - slalom - mellan och runt mina medtävlare. Vid några tillfällen simmade jag upp på ryggen på några kraftigare karlar då jag vid frisim ligger nära ytan och bröstsimmare sjunker ner mer med underkroppen. OJ!!! Inte min mening att sköldpadds-hångla!! :P Pinsamheter fick mig faktiskt att pinna på lite extra fort och jag försökte hålla mig i ytterkanten av människor-floden av orange mössor. Min var vit, men jag hade lämnat de flesta ur mitt startfält bakom mig! Jag skulle förbi och fram!!

Vid vändningen in i motströmmen, strax efter den stora uppblåsta "1000m"-bollen kände jag bara kylan. Den var lugn och behaglig nu när jag visste att trängseln tunnats ut och det bara är att ge det sista nu. Fötterna hade jag inte mycket känsel i och fingrarna var svåra att sätta ihop i draget. Armarna började kännas som vedträn som jag slog framför mig. Höfterna och axlarna fick initiera de yttre lemmarnas rörelsefunktion. Kände mig nästan stympad där jag låg och fäktade mig framåt i den motvilliga ån. Men de vita bollarna visade mindre och mindre sifforor..... 800m...... 500m..... 300m...

Jag gav allt på slutet och kände att jag tog i tills mjölksyran sprutade. Lite till. LITE TILL!! Och runt de sista medtävlarna jag kunde få syn på skulle jag! Ett riktigt super-mario var det från början till slut. Olika färgade svampar jag skulle plocka påvägen!

När jag satte armbands-chipet på elekton-ribban en halvmeter över vattnet vid målgången började det svartna lite för ögonen. Jag stapplade upp på målgångs-rampen och kände den fasta marken under fötterna. Det jag såg var förvirrande då jag kände att jag var högre upp än vad mina ben egentligen är och svarta prickar for överallt genom synfältet. Jag kunde knappt stå och hålla balansen. Plötsligt blev det riktigt varmt. Kroppen drev genom målfållorna där ljummen energidryck, medalj och duschcreme delades ut.... Digitalklockan stod på ca 14.30... och jag hade startat kring 13.40... så runt 50 minuter måste det gått på!!

Duscharna var himmelriket. Trots fortsatt regn från luften stod 100tals kvinnor i de varma utomhusduscharna som stod ca 30-40st på en lång rad bara skyld med en stor galonvägg mot männens duschar. Det varma vattnet sprutade oupphörligt rakt ut och jag fick känslan av studenten - glasfontänen på Sergelstorg men även lite koncentrationsläger-vibbar då det var så mycket naket och så simpla villkor. Ändå kanske detta var den underbaraste duschen jag kan minnas.

När jag hämtade ut diplomet och kastade i mig varm potatisgratäng, skinka och sallad såg jag siffrorna 46,30min! Det är ju asgrymt ju! Mina vackra vänninor låg i vattnet strax över timmen men var brutalt glada även de, för att de lyckats med svenska klassikerns tredje etapp!

Sammanlagt kom jag på 141a plats bland kvinnor där ca 2500 simmade (353a om jag tävlat enbart mot killar, vilka var totalt 5100 startande)!!

Snacka om ett blött äventyr!! :)

Publicerat