Saga S

Shelter - att gå utanför tavelramen

Igår efter att jag till en ljudbok vikit igenom hela min garderob tog jag mig an att kulturnörda lite i vår kära hamnstad. Utställningen "Shelter" har jag länge funderat vilka tankar den skulle väcka hos mig.

Men det intressantaste för mig på utställningen, mer än Mariella Nylanders skrivna ord (vilka delvis citeras på bilden) var nog det tonårsgäng som hängde inne i en sal där en hantverksfilm spelades upp med projektor. Jag och min följeslagare tog plats mitt i dramat (om än längst ner, på den yttersta raden i "salongen"). Det klirrade från väskor och påsar och det kivades om hundralappar hit och dit. "Hur blir det med ciggen då?!"... Spritöverlämningen och uppdelningen mellan de ca tre tjejerna och tre killarna var allt annat än dämpad och de började tala om vilka som bjudits in till hemmafesten och varför. Tjejerna började drömma sig bort i beskrivningen av skolans hunk och killarna blev tvungna att kontra med "nån snygg tjej" de nog tänkte på som studerade en viss inriktning. De närvarande tjejerna blev genast förnärmade (trots att de själva just gjort detsamma mot killarna) och frågade om inte "deras ass va nice" och om inte DE var snygga?!?! Mina tankar gick oavbrutet till att man blir så gammal, eller ung, som man beter och framställer sig. Hur gamla var de? 14-15år? Eller kanske 16-17år? HUR beter man sig NÄR? Till både min fördel och nackdel anser jag att det är, att jag inte ofta beräknar människors ålder in i olika situationer jag befinner mig. Jag ser ett ansikte, en person och hur den handlar. Det är allt som betyder något. För... människor tenderar att överraska mig och första intryck kan vara missvisande. För mycket vikt läggs på siffror och meriter skrivna på ett stycke papper nuförtiden tycker jag.

Gällande mig själv vet jag att jag nog är lika ignorant och nyfiken på livet som en 17-åring. Jag må se lite blont och blåögt på världen ibland, men jag tror hellre jag hanterar nederlag än att leva riskfritt i ett lagom-land som försäkrar ihjäl sig där människor sluter sig i trygga bubblor. Just därför är väl mitt liv som en äkta roller-coaster; där likväl en 47-årings desperata kriser plötsligt bubblar till ytan som den 87-åriges uppgivna välkomnande att slutet är oundvikligt och nära.

Utställningen handlar däremot mer om platser och vad man förväntar sig av dem. Drömbilder och idéer om något som bara kan tolkas likt av en person och inte går att beskriva för någon annan. De flesta fotografier från utställningen speglade inte min bild av "rumslighet" utan jag söker hellre en orörd och föränderlig naturmiljö, eller varför inte levande föremål som en gammeldags vedeldad spis som just ska bjuda någon en festlig måltid....(samtidigt som den i sin blotta existens berättar om att den bidragit till andra måltider, nybakade bröd och värme den spritt till oräkneliga människor i svunna stunder)? Bilden jag valt tog jag i helgen ute i Finngruvan, där jag spenderade natten innan Vansbrosimmet.

Angående förväntningar och begränsningar av de drömbilder vi målar upp för oss själva menar jag att människor runtomkring oss aldrig helt kan radera vår egen fantasibild av våra stunder. Intressanta personer och platser dyker upp framför oss, ja - rent av skapas av oss själva, vilka sätter fart på vår kreativitet och våra förhoppningar om ljus i mörker och glädje i stunder av tomhet och slentrian. Fysiska begränsningar som sedan följer av insikt och upplevelser som bevisar något motsatt än det vi trott.... - den dagen den sorgen säger jag! Jag fortsätter drömma om mina platser... och om mina odödliga personer.

Vad betyder vissa platser och personer för dig? Hur mycket kan t.ex. en person du knappt träffat betyda för dig?

Publicerat