Med en otrolig målmedvetenhet följer många stunder i känslor av extremt utelämnande. Att kasta sig ut i en livboj i en storm utan att kunna vara totalt övertygad om att linan sitter med en tillräckligt duglig knop eller att trädet står tillräckligt rotat i marken. Ingenting är däremot statiskt och fast förtöjt. Allt förändras och rämnar med tiden. Det är därför vi hur som helst måste välkomna förändring vare sig vi vill det eller inte.
Förändringar är bra. De pressar oss att lära känna oss själva och de personer vi vill vara. De får oss att initiera och ta tag i våra innersta känslor och uppmärksamma det vi vill utforska eller uppleva, eller rent av vad vi vill hålla fast vid! Vid en förändring blir min intuition och känsla ledande och jag försöker ständigt vara rättvis mot mina känslor och de infall jag får till handling. Hellre hanterar jag, växer jag och funderar över konsekvenserna av mina handlingar, än att våndas i ovissheten över det ogjorda. Det är, i min värld, HUR man hanterar konsekvenserna som bidrar till erfarenheter. Annars vore det som; a paradise lost before it was even found!
Nyfikenheten, vill jag poängtera, är min katalysator till förändring!
För ca ett och ett halvt år sedan sökte jag till Gladiatorerna på Tv4. Det var bara en simpel uppmaning på tv-skärmen: "Har du det som krävs?"
Det fanns självklart bara ett sätt att ta reda på det. Och flertalet tester och resor fram och tillbaka till Stockholm och Karlstad ledde till att jag senare stod öga mot öga med Sveriges muskelelit, redo för närkamp. Ikväll kl. 20.00 visas mitt avsnitt i Tv4. Men många av mina nära och kära som sett spektaklet vet också att det efter ca 20minuter händer något oväntat och brutalt. Jag slås hårt i golvet med huvudet före och ligger medvetslös kvar under ca tre minuter. Ihopklippt i tv ser det snarare ut som 20 sekunder, men i verkligheten, denna soliga junidag i Karlstad, så tystnade hela arenan och mina föräldrar kallades fram. Ingen förstod hur allvarligt det var. Kanske hade jag fått hjärnblödning...?
Extrem besvikelse infann sig hos mig och åt upp mig inifrån då jag insåg att turneringen var slut för mig. Skeppas iväg till sjukhus. Som ett offer.
Men att ge sig finns inte i min värld. Det speglar inte det JAG som jag vill vara. Men tider av liten-het och sårbarhet behövs för att vi ska kunna kämpa oss förbi dem och ta nya krafttag. "Victory tastes better when you known defeat."
Så. Jag vill avsluta mitt skrivande innan jag ska iväg till mitt jobb på Stadium denna regniga och kulna fredag, med att det ständigt går att bygga konstruktiva saker ur situationer som utifrån kan verka dömda till omöjligheter och vånda. Du kan om du vill. Men det är även viktigt att medräkna stunder av besvikelse och motvind. Som mitt yogi-te-ordspråk en dag påminde mig om: "Only the strong can surrender".
Ibland behöver man få känna sig liten och slagen. För då ges man en chans att börja om. :)
Trevlig helg!