Övrigt

Dit man längtar tillbaka

Redan när Eva Kavenstrand, född och uppväxt i Örnsköldsvik, som 19-åring flyttade hemifrån visste hon att hon någon gång ville flytta tillbaka. Nu, efter 16 år av familje- såväl som karriärbyggande, är hon äntligen tillbaka.

Eva Kavenstrand med familj har under de gångna åren varit bosatt i Stockholm, där hon nått högre och högre höjder i sin dansarkarriär. Senast såg vi henne på Melodifestivalen, när hon dansade bakom Sean Banan. Ett jobb hon dessutom blev erbjuden av dansmogulen Rennie Mirro, som även är Sarah Dawn Finers halvbror.

- Jag var anställd av SVT som ”husdansare”, och var med på hela turnén, så jag fick dansa bakom Sean Banan, Marie Serneholt, Mimi Oh, Björn Ranelid, Charlotte Perelli och Lisa Miskovksy vid olika tillfällen. 

Hon berättar om hur hon vid ett tillfälle pratade med Lisa Miskovsky om att hon skulle flytta hem, och att Lisa då sagt: ”Du kommer aldrig ångra dig.”

Och det verkar stämma. Eva berättar om kontraster, både i yrket och i livet.

- Det är så skönt att komma hem, delvis på grund av hemlängtan men också för att kunna vara nära familjen. Det är många i Stockholm som har sin släkt på annat håll, det blir ett pussel att få ihop såväl barnvakt som högtider, och så var det ju även för mig. Men nu bor vi alla nära varandra igen. 

Eva berättar om hur hennes syskon också bott på andra ställen men återvänt till Örnsköldsvik, och maken Jimmy fyller i:

- Örnsköldsvik är en plats man längtar tillbaka till.

Hur ska det då gå med danskarriären i Örnsköldsvik?

- Folk frågar mig ”Vad ska du göra nu då?” som om jag inte kan dansa längre bara för att jag flyttat hem. Saken är ju den att dansen sitter i hjärtat och själen, säger Eva med en blick som innerligt förstärker det hon just sagt.

- I och med flytten var det som om jag blev ännu mer peppad på dansen, jag blev hungrig igen. Många tänker sig något väldigt glamoröst när man tänker på dansare, men för mig är det lika mycket dans att stå på scen som att dansa i gummistövlar i skogen.

Från att dansa vid Hagatälten i Stockholm, stylad av Jean-Pierre Barda, till att slipa bort färg från ett renoveringsprojekt på Dekarsön – nu är hon tillbaka. Och hon tycker båda sidorna är lika viktiga.

- Alla behöver den där kontrasten till scenen. Mitt mål nu är att först och främst ta danslektioner i Stockholm med professionella dansare, både som träning för kroppen och för att hålla kontakten med dansare och koreografer. Visst kan det bli svårare att hinna till auditions på samma dag, men det är ingenting som hindrar mig. Man får lägga i en växel och kämpa helt enkelt.

Eva berättar om hur hon, liksom sin bror som spelat hockey på elitnivå, anser att allt handlar om träning, om att envist kämpa vidare. Men att det är även är så viktigt att ha roligt längs vägen.

- Jag tror det blir tråkigt till slut om man får allt serverat på silverfat. Jag ser det istället som en talang att vara envis.

Maken Jimmy är ingen Ö-viksbo ursprungligen, men han trivs onekligen i det vackra kustlandskapet som Dekarsön erbjuder.

Som 25-åring lämnade han Småland för jobba utomlands i Alperna och Västindien.

- Jag kände att det småländska samhället var för litet, jag ville vidga vyerna. 

Eva träffade han i Stockholm, när de båda hade flyttat dit.

- Jag brukade säga att jag ville bo i Italien när jag blev äldre, men Eva sa ”Aldrig i livet, vi ska bo i Ö-vik”, säger Jimmy och skrattar.

På frågan om vad som är tjusningen med just Örnsköldsvik, för honom, svarar Jimmy att ett stort plus är att vara nära kusten och exempelvis Ulvön – att kunna åka ut dit när man vill. Med tidigare arbetserfarenhet inom Stockholms skärgård är han fortfarande förtjust i skärgården, vilket förbättrar deras nuvarande läge än mer. 

Eva instämmer:

- Här valde vi ju direkt att bo vid havet. Det finns inte samma möjlighet till det i Stockholm, med lägenheter och bostadsrätter – trots att förhållandena ju var bra där med. 

- Nej, här är det fridfullt. Inga motorvägsljud, fortsätter Jimmy.

Jimmy nämner även att han saknat riktig vinter, och att kunna ge sig ut och åka skidor när lusten faller på – som han kunde göra under tiden i Alperna. Nu finns den möjligheten igen, hemmavid dessutom.

Eva och Jimmy valde att ta steget och flytta innan deras två barn hunnit börja skolan, något barnen redan nu verkar nöjda med.

- Vi ville inte behöva slita upp dem från någonting. Vi har många bekanta som också har pratat om att flytta hem, men då tänker de att de är för sent och blir för omständligt då de har barn som redan börjat skolan, säger Eva.

- Här får de ju vara nära kusinerna, fiska, gunga. Ja, det krävs ju inte så mycket för att ett barn ska ha kul, men öppenheten här är större. Vår äldsta son är faktiskt till och med född här, och de har ju varit här på somrar och jullov innan, berättar Jimmy och tillägger:

- Och dialekten förändras ju direkt när de kommer upp hit, från stockholmska till norrländska.

Jag frågar Eva om vad Örnsköldsvik är för henne, om det har förändrats sedan hon flyttade härifrån. Hon säger med värme:

- Det är det man har sedan innan. Jag kan känna att jag har längtat hem, inte för att det inte varit bra på annat håll, men det är något visst med att komma hem. Det behöver inte vara en stor släktmiddag varje kväll, men att kunna ses mitt på dagen, att hämta en julgran tillsammans till julen, att man har barnvakt nära till hands och att inte ta saker för givna.

Eva uttrycker detta med att återvända både som ett tecken på mognad, men även att äntligen få komma till det man längtat tillbaka till. Till lugnet och tryggheten på Dekarsön.

- Flytten var inte ett försök att undslippa stress, betonar hon, för stressade människor är nog stressade var de än är. Och visst är det längre till kollegorna och scenen, men just dansen tar jag ju med mig.

Hon berättar om ett samtal hon haft med en annan dansare, som sagt att ”den dagen jag är gammal och sitter på ett hem, kommer jag ändå vara dansaren”.

- Jag är medveten om att saker förändras, och mitt yrke kanske kommer att övergå i något annat. Men oavsett vad jag gör i framtiden så kommer jag alltid vara den där dansaren i själen.

Publicerat