Jag är ingen långdistanslöpare MEN.....
Idag skulle jag för första gången i mitt liv försöka SPRINGA mer än EN MIL på en och samma gång; nämligen ett halvmaraton på 2,1 mil, mestadels för att testa på en längre distans inför att jag ska checka av Lidingöloppet från min "Svenska Klassiker" -to-do-list!
Att ladda med cirka 3 joggrundor på ca 6-7km de senaste två veckorna samt att fullständigt prioritera mitt arbete på Stadium och O'learys var kanske inte det mest föredömliga däremot. Jag fick dispens inatt dock, då kroglivet var lugnt och jag kunde stämpla ut 01.15 och värma en redig tallrik med majskolv, potatisgratäng och massa löksås (fick nog in en liten kycklingfilé också!) innan jag promenerade hem för att nyduschad sänka huvudet i kudden vid 02tiden.
5h och 57 minuter kvar till alarm skrek mobilen då jag ställde väckaren. Strax efter 08.20 skulle jag bli upphämtad och körd via Bjästa till Ullånger Nordingrå och started för Höga Kusten-Maraton; halvmaraton!
När klockan ringde kände jag mig tro det eller ej helt ok. Som en lite bakfull studsboll må hända. Jag hoppade över att äta innan loppets start vid 10.30 då jag ännu var mätt från nattmaten, men sponsrade med några förpackningar (visserligen utgånget datum) energigel från min arbetsplats Stadium hade jag om än placebo-hjälp att starta på! Resorb och echinacea utblandat i pet-flaska blev också guld värd i startgropen.
Väl framme hämtade jag ut startkuvertet med startnummer 90, chip att ha på skon för tidtagning och därefter blev det toabesök följt av lite pepp-ord utväxlade med mina två medlöpare från Friskis-gymmet (där vi inte någon av oss varit särskilt frekventa från juni och framåt . -typ en gång kanske?) vilkas namn jag dock väljer att inte nämna.
PANG!!! Startskottet gick vid 10.30 och vi var en klunga på ca 100 personer tror jag. Grådassigt väder och ungefärliga 20grader i luften skulle jag tro. Syrerikt men ändå fuktig och tryckande luft. Ska jag lyssna på musik? Jag hade mp3n redo i tights-fickan och lurarna nerkrånglade i nikelinnet med inbyggd sporttopp. Nä, jag ska fokusera på min andning och på omgivningen till att börja med! Väsen och meckande blir för distraherande!
1-2km: Det här var ju helt ok! Lite trögt och uppför bara, men jag håller en lämplig takt! 3km: Himlen öppnar sig Skönt med svalka, men det får gäääärna sluta piska på mig!! 4-5km: Kommer ordentligt in i djupa ut och inandningar och älgar på med gigantiska vilasteg i nerförsbackar (jag springer om flest personer där, då jag bara lutar mig bakåt, slappnar av i benrörelserna och studsar som en antilop). 6-7km: Min miniskskada i vänster knä börjar göra sig påmind om sin existens och min muskelknut bakom vänster skulderblad känns som att någon knivhugger mig och långsamt vrider om Måtte det få ett slut !! Här kommer även mastodont-stigningen i en kilometer. Fokuserar hård och bestämd utandning och försöker hålla bröstet och huvudet så högt som bara möjligt.
Överlag försöker jag hålla en form av det här är precis vad jag klarar av att springa-tempo (fast bara hålla uppe det på något vis) hela tiden igenom. Hellre ha krampat ihop när jag var på toppen liksom! Lite högre än jogging-tempo i början, och sedan bara öka och öka när jag insett att jag lurat hållen från att ta tag i mig!
8-9km: Kringelkrokar-vägar som såg lite deja-vu aktiga ut. De var lite sluttande utför så jag kunde vila i relativt högt tempo. 10-11km: Nu närmar sig fejk-målgången; alltså att jag kommit ett varv och har ett identiskt varv kvar. Att passera den mållinjen betydde att jag fick ytterligare två energigel att pressa genom käkarna strax innan de nästa två flackande kilometerna lätt uppför igen. Jag kände däremot aldrig något riktigt behov av vätska och näringsintag, men jag antar att det är då man behöver det som mest! 49min var min mellantid efter ca 1,1mil; det är ju kalasbra! Jag har nog sprungit milen bäst på det tror jag! Haha!
12-13km: Nu börjar Terminator-spelet. Mitt synfält är ett par glasögon som bestämmer vilka som ska elimineras framför mig och hur. Han med blått, Hon med de korta stegen, Malin Ewerlöf-kopian Alla blev de måltavlor i mitt larviga påfund att fokusera något annat än fysisk nerbrytning och press. Koncentration på hård och långsam andning; Ett, två, tre räknar jag på utandning och ett, två, tre på inandning. På vardera hinner jag ca 4-5 steg. Alla kollar snett och undrande på mig då jag springer om. Endast en eller två personer springer om mig överhuvudtaget faktiskt Detta händer efter ca 16km sprungna. Då är jag inte jättestöddig kan jag säga. Det är strax dags för den stora lutande kilometerväggen och jag är rätt trött på mitt knäppa djupandnings-race. Men det verkar fungera i alla fall och jag springer ständigt om folk och trots att jag dricker fortfarande löpande i varje vätskekontroll (var tredje kilometer ungefär) så får jag inte håll (ok en snabb vända vid 17km bara). När väggen närmar sig så pluggar jag in lurarna faktiskt och bilden på barnen som sprang ifrån napalmbeskjutning och Hiroshima-bomber fastnar på näthinnan när Florence and the Machine mäktigt sjunger Breath of Life mot mina trumhinnor. Vad har jag att klaga över? Vad har jag att springa ifrån? INGENTING! Därför ska jag springa för någon som förtjänar min energi och mina fysiska plågor bättre. Jag lider för de som faktiskt hotas av en kula i ryggen, av krig och svält och annat omänskligt förtryck. Och backen är min.
Jag är uppe på toppen. Jag drar ur lurarna och lyssnar åter till min djupa andning, lutar mig tillbaka och drygar ut stegen i vad som börjar bli en långdragen men ihållande spurt mot mål, genom kringel-krok-vägarna och förbi de små affärerna.
MÅLGÅNG ser jag det skrivet med stor banderoll ca 300m fram. Utöka steglängden, upp med bröstet och med robotarmar dra min kropp framåt snabbare och snabbare. Knäna högre och högre. Nu är det nollställa och kuta 100m-lopp framför publik som gäller. Kallblodig och med höjd blick rakt framåt. Jag fixar det här. Jag måste fixa det. Ända in i väggen!
Jag beräknade däremot inte att det var ytterligare cirka 300m kvar att springa EFTER att jag kommit under målgångs-banderollen och detta märkte jag först 50m ifrån den. Hur ska jag kunna hålla detta 100m-tempo med fradga och blodsmak i mun?! Det är omöjligt. Men då hörde jag högtalarna ljuda: Och som andra tjej kommer nu SAGA SUNDBERG, ÖRNSKÖLDSVIK-STADIUM, in på upploppet!!.
VA?!?! Tvåa?? Shit, tänk om jag har en till tjej precis bakom mig?! Jag måååååste pressa liiiite till! och sen är jag knappt vid medvetande. Benen och armarna bara går och det såg nog låååångt ifrån vackert ut. Lite till, lite till!!
Och vips. Var jag i mål. Det svartnade för ögonen lite och plötsligt slog värmen till i mitt ansikte och hela kroppen som åskan efter blixten. Hallå brandbil och tomat! Men jag var i mål! Tiden: 1h 41 min och 7 sekunder. Den första gången jag sprang mer än en mil. Banan, resorb och nästan direkt blev det dopp för att kyla ner min kokande kropp i sjön på min visningsbild, som låg precis vid bilparkeringen. Underbart härligt. Vaderna känns stumma, men knän och muskelknuten kom jag på i efterhand nog bara gnagde mig under några kilometer. Sen hade jag ju massa annat att tänka på!
Eftermiddagen blev att snabba sig hem till ispremiären på Fjällräven center där jag bäljade i mig av kaffe, kakor och lunchbuffé. Det kan behövas då jag ska göra ännu en insats på Olearys ikväll. Men stolt är jag över vad jag hittills lyckats med idag!
Hur dålig uppladdning du än kan ha för något; försök ändå! Du kanske har en bortkastad talang för något du inte ens vet om!! Ha en trevlig kväll! :)