Du är här

2012-09-07 - Poesi & Noveller

Livbojen

Något att fundera över.
Förstår du, så förstår du.

Jag befann mig i ett hav. Vattnet var mörkt och djupt och en svag känsla av panik fanns inom mig. Skulle jag drunkna? Jag trampade vatten och gjorde allt för att hålla mig vid ytan.

Plötsligt hörde jag svaga rop på hjälp och inte långt efter kunde jag se tusentals människor omkring mig. De trampade också vatten, en del såg ganska lugna ut medans andra var andfådda och hysteriska. Jag spanade längst horisonten men inget annat än hav.

Skulle vi alla dö?

Men så plötsligt sken ett starkt ljus över vattenytan och inte alls långt ifrån oss kunde jag urskilja något. Då ljuset minskade i styrka fick jag syn på en man. Under hans fötter fanns fastmark. Såg jag i syne? Jag såg mig omkring för att se om de andra också såg honom. En del fortsatte att panikslaget försöka hålla sig över ytan men några hade ändå blicken fäst på mannen. Långt ifrån alla men många nog att jag förstod att de inte var en synvilla.

Om det fanns mark där han nu stod, då fanns det räddning.

Tusentals livbojar uppenbarades i luften då de kastades ut till var och en i vattnet.

Ropen på hjälp hade nu blivit högre och en hysteri utan dess like var igång. Jag såg på livbojen som flöt framför mig. den bara låg där och guppade på vattenytan som att den väntade på mig. om jag tog ett simtag skulle jag kunna lägga handen på den, men istället såg jag mig om igen.

En del människor hade börjat häva sig upp på varandra vilket ledde till ännu mer hysteri. Vissa såg på bojen och började sedan simma åt motsatt håll.

Ett glädjerop hördes plötsligt då en människa tog tag i bojen och drogs iväg.

”Såg ni! Ta tag i bojen!” ropade någon och gjorde det samma. Men många var för upptagna med att försöka överleva för att höra.

”Följ mig!” ropade plötsligt någon och dök, som för att hitta en egen räddning. Plötsligt drogs vissa människor häftigt ner under vattnet. Det tog ett tag och bara vissa kom upp igen.

Vad skulle jag göra? Jag såg på bojen igen. Den väntade fortfarande på mig. jag var trött och jag orkade inte kämpa mer. Så tog jag ett svagt simtag och la min hand på bojen. Plötsligt drogs jag igenom det kalla vattnet och jag kände en sådan lättnad. Tillslut kunde jag klättra upp på stadig mark. Jag reste mig lättat upp och såg mig omkring.

En man med vita kläder stod vid min sida och höll i bojen som jag hade blivit uppdragen med.

Ropen hördes fortfarande ute i havet och mannen räckte över bojen till mig.

”Nu är det din tur!” sa han och jag tog emot bojen.

”Jag hjälper dig att dra in.” sa han. Då såg jag ut emot de drunknande människorna igen och kastade så långt jag orkade.

Dela med dig av denna artikel på: