Uppladdning; ungefär lika undermålig som inför Höga Kusten Halvmaraton. Visserligen 10 timmars sömn från fredag till lördag, men det blev arbete på Stadium, Fjällräven Center och därefter direkt till garderoben på Olearys där jag till ca 03 såg till att alla finklädda festsugna kunde svänga på klackarna utan jobbiga kappor och väskor! En redig tallrik med lasagne och couscous med en spännande sås drog jag in i microvågsugnen och satte i mig innan jag skyndade hemåt för ca 4h kvalitétssömn! Avsiktligt drog jag aldrig ner persiennerna Det vore ju trevligt om kroppen i alla fall TROR den är utvilad när solens strålar börjar väcka mig genom att skina på ögonlocken. Utöver detta faktum har jag de senaste månaderna prioriterat jobb före träning vilket bl.a. resulterat i att jag ligger ca 3kg över min ultimata matchvikt (där jag känner mig stark, smidig och hälsosam). Toppenglad blev jag dock att få möjlighet att genomföra denna utmaning då jag fick springa för min arbetsplats Stadiums räkning!
Let the race begin .
Efter lite pepptalk-snooze med mamma tog jag tag i dagen vid 10tiden. Efter ett stort glas vatten och två tabletter vätskeersättande Resorb sadlade jag den röda faran och paddlade iväg mot Själevad, Nordhemsvägen, där starten skulle gå. Nummerlapp hade jag hämtat på Intersport så jag behövde bara en identitetspinne som fungerar som ett chip för mellanvarvstidtagning och målgång, fast man har det runt fingret med resårband och man stoppar ner stickan i ett hål i kontroller längst banan vartefter man hör ett pip. Jag tror jag missade några sådana kontroller faktiskt. Det var så mycket att hålla koll på ändå haha!
Jag svepte en burk Burn och kissade två gånger på ca 12 minuter haha. 11.05 ljöd sedan startskottet! Ambit 21 kallades loppet jag sprang, eller ja, 20,1km var det väl egentligen. Men yrväder som jag är flummade jag nog ihop min skogsresa till 21km i alla fall! Inledningsvis var mitt mål att SPRINGA hela vägen. Denna målsättning gick i kras inom ungefär 2km. Ett så kraftigt stigande bergskryssande att till och med rep behövde användas fick mig att förstå att det här var INTE någon barnlek! Jag hade med motiveringen man e ju inte den som e den sagt att sjääääälvklart ska jag ta den värsta sträckan om jag ska delta i tävlingen. Efter att jag trampat snett ganska ordentligt efter 3 genomlidna kilometer och ramlat rätt ner i den blöta mossan förstod jag att detta inte handlade om en kamp mot klockan över huvud taget. Det handlade om att utmana kroppens fulla energireserv och ta mig hela vägen fram till mållinjen. 900m stigning ingick i loppet. Mjölksyran sög i låren och röven när jag fått konstatera att backarna (bergen?) enbart kunde besegras genom långa steg eller på sina ställen kravlande på alla fyra. Barnramsan stockar och stenar, alla goda renar fastnade i huvudet mellan varven medan jag fick vara uppmärksam på broar över bäckar, leriga partier på berghällar, att sätta fötterna rätt över klapperstensfälten och undvika att ta FÖR MÅNGA steg i myrmarken där knäna försvann ur synfältet ner i kvicksandsliknande gräsfält. Rivmärken syntes överallt på stenar och hällar . Ja . Folk hade skor med dubbar och var FÖRBEREDDA på denna sorts äventyr! För mig var det däremot en helt ny upplevelse i naturens våld!
Solen strålade hela dagen på de ca 200 löparna som bestämt sig för att ta sig an den otroliga utmaningen och fysiska resan genom Sveriges kanske vackraste terräng. Kilometermärkningarna och snitslarna var däremot något förvirrande, i alla fall för min del, så när jag efter ett stort framåtdyk ner i blöta och leriga traktorspår såg skylten 18km och sedan inom en relativt kort tid såg 20km fullföljda så reagerade jag föga. Flera spår i olika längdsträckningar gick i och genom varandra, så jag kämpade mig i mål. Trodde jag. Fem minuter efter målgång hörde jag en man skrika; Men heeeeelveeeeete! Jag har ju missat den där biten!! .. WHAT?! Och självklart Det var en TREDJE loop på Ambit-spåret som vi hade gett oss på. Man skulle springa GENOM målgången två gånger och vidare. 1,5km hade alltså missats. Hur gör jag nu? Jag var helt färdig och det var som att säga till två betongstolpar att spela trumsolo som det var att återaktivera hjärnan och tvinga mina färdigsprungna ben att ta sig an en sista backe och kryssa mellan hundtals fler rötter och stenar. Men. Gör jag något så gör jag det ordentligt. Kom igen! Wiggle your big toe . som Uma Thurman beordrar sin sövda kropp i Kill Bill.
Stickan letades fram och jag tryckte åter ner den i mellan-tidtagnings-hålet och återupptog jakten om fullbordande efter 2h och 42 minuters slitande och snubblande. Jag var inte klar ännu!
Skrattretande slut och smutsig (men hel!) gick jag yr i mål strax före 14tiden (kanske 2h 50min totalt?). Jag får erkänna att jag ofta tar i så det far stjärnor genom synfältet när jag kommer i mål på större lopp, men känslan som sköljer över mig går knappt att slå! En stolthet och en värdighet i vissheten att JAG KUNDE! Det var 10 tjejer som genomförde detta lopp. Jag var en av dem! Och från denna dag har jag (genom egen erfarenhet) börjat beundra orienterare och skogslöpare enormt mycket; de är mänskliga motsvarigheter till Twilight-vampyrerna som studsar likt rådjur uppför berg och genom skogsdungar! Jag fick ett smakprov idag, som skulle kunna mätta mig för en livstid. Men denna otroliga upplevelse var utöver ett passerande genom helvetets alla kretsar från förförisk natur till knappt genomtränglig sankmark även en ögonöppnare för hur mycket som finns runtomkring oss varje dag, som vi inte uppskattar såsom vi borde!
En glad och trött överlevare loggar ut för dagen !