Föräldrars önskningar och ambitioner blir ofta deras barns verklighet. Min mamma ville bli isprinsessa och stretade runt i en vacker tyllklänning på en utomhus-isbana som i hennes barndoms Örnsköldsvik låg ungefär där Outokumpu ligger idag (mitt emot museum-parken). Att vara graciös i skor med skenor på, att snurra runt och hoppa på skarpa skär samtidigt som man med charm skulle trollbinda hela läktare fyllda av publik det var den fantastiska drömmen!
Min mor bjöds aldrig möjligheten att ge skridskoåkningen en ordentlig chans. Men det gjorde vi, samtliga systrar i min familj, från stunder vi knappt ens var tillräckligt gamla för att minnas!
Jag anser mig själv född och uppvuxen i en ishall; Dalénhallen, som den länge hette på Lidingö i Stockholm. En stor vinröd bunker med ett plakat i form av en fyr på framsidan som illustrerade namngivarens uppfinnning (klippmekanismen i AGA-fyren för att var helt korrekt). Hit åkte jag och mina tre systrar ca 5-6 gånger varje vecka i ungefär 12 års tid. För att komplettera denna träning i hopp, hållning, koreografi och piruettande spenderade vi även tid varje vecka i spegelsalar med balett och på Bosön eller liknande plats för fysträning. Lägerverksamhet ersatte semesterresor fram tills gymnasiet och vi bekantade oss med Sveriges konståkningselit (vad gällde tränare och åkare) på både somrar och vintrar i bl.a. Lysekil, Mariestad och i Tibro. (Vid sidan av tränade jag även simning ca 2-3ggr per vecka med min pappa, en av mina systrar samt min bror).
När Fjällräven Center (då Swedbank arena) invigdes 2006 hade mina föräldrar sponsrat ishockeyn och hela projektet i min mors kära hemstad med okänd summa tusenlappar och fick symboliskt en metallskylt som du idag kan se vackert reflekterar entréns ljus vid herrtoaletten vid arenans ingång. De medverkade även på den stora invigningen (och jag tror faktiskt de råkade gå in i företagssponsorernas bufférum för de var otroligt överraskade hur bortskämda de blev!!). Lite visste de då att jag samma år under min militärtjänst skulle möta den person som blev anledningen till att jag flyttade till just denna stad som örnen försvarar.
Fylld av tankar kring nostalgi, skridskor och is läste jag på webben7.se för några veckor sedan att man kunde köpa stolar från Kempehallen som rivs av diverse anledningar efter en hel del kontrovers. Modos ursprungliga ishall fylld av förväntningspirr och hurra-rop, ilska och besvikelse. Helt enkelt en otroligt laddad atmosfär; om intet! Jag hann själv se några hockeymatcher där som liten då min mormor flyttade från sin lägenhet i Stockholmskurvan (vid E4an) till ett boende i Järved och senare vid tidpunkten för hennes och hennes nära väninnas bortgång. Var det möjligt ville jag absolut konkretisera min mammas (och pappas för den delen!) upplevelse av hennes barndom och relation till sporten och isen, vilket är anledningen till att jag slog till på två stolar, vilka de kan montera på valfri plats i huset eller kanske på trädäcket (?) i hemmet på Lidingö. Det står plats 1 och 2 på stolsryggarna, men ställer man dem på andra hållet bredvid varandra, vilket jag självklart föreslår vid uppsättning, blir det ju Peter Forsbergs tröjnummer vilket nog ger mamma både hjärtklappningar och en tår i ögat!
Utöver nostalgiminnena som dessa stolar rör upp till ytan vill jag härleda dessa känsloheta stolar till att de faktiskt är STOLAR, vilka likt en parkbänk kan få två människor som tycker om varandra att sitta väldigt nära varandra. Mina romantiska tankar förs till scenen i filmen Notting Hill där Julia Roberts och Hugh Grant bryter sig in i en trädgård där en kärleksfylld man tillägnat sin avlidna fru en vacker bänk med smidesdetaljer i sin pittoreska bakgård, till minnet av hans livs kärlek; som alltid satt bredvid honom!
Jag önskar mina föräldrar en helt underbar bröllopsdag trots höstrusket. Ni är mina hurtiga solstrålar som gjort mig till den jag är idag!!
Ps. Bilden är från Modos första hemmamatch i år just efter att håret rest sig på mina armar efter det mäktiga bildspelet på isen.