När jag var liten var min favoritfärg gul. Gul och lila i en skum kombination om jag inte minns fel. Saker som lyste i en lite annorlunda färg gjorde mig glad! På insidan av strumpor och trosor, tights och linnen/toppar fick jag sedan under många år en liten gul sytråd trädd för att kunna skilja mina saker från mina systrars i tvätten (de hade grön, röd/rosa och blå). Mina färgpreferenser förändrades dock en aning när jag växte upp och favoriten kom att bli en ljus babyblå men min officiella färg fortsatte alltså inom familjen att vara just GUL.
En av mina första uppsydda konståkningsdräkter var även den i en guldgul nyans och jag brukade till och med måla tånaglarna guldgula innan tävlingar på de köldfrostiga rinkarna. Ett av mina sorgsamma (gula) minnen från den tiden var då jag låg på S:t Görans barnsjukhus med dubbelsidig lunginflammation (våren 1998) och inte fick ha nagellacket kvar; då jag fick slangar och saker som nöp till om tårna. Utan guldkanten tappade jag faktiskt lite av mitt hopp om ljusning i sjukhustillvaron där jag sedan nästan spenderade en månad av mitt liv.
När jag från 10 års ålder fick göra hål i öronen och sedan bära örhängen blev det små guldringar som prydde mina hörselvingar. Det var lättast så eftersom jag rev på och av badmössan jämt och ständigt och accessoarer i större storlek lätt skulle flyga av och komma bort. Av min pappa som rest till Egypten fick jag sedan ett av de häftigaste halssmyckena jag någonsin ägt; ett vertikalt skrivet SAGA i hieroglyfer. Detta har jag dock enbart vågat bära vid högst ett tiotal tillfällen! (När sci-fi-nörd-Saga sedan hittade en replika på Pirates-of-the-Caribean-guldpengen/medaljongen för några år sedan kan ni ju fundera vad som svängde runt min hals )
Ett par gulrutiga cykeltights prydde utöver min tidigare gula historik mina ben många somrar och min kära mamma fick nog lura till sig dem så de någon gång skulle lyckas bli tvättade. Och behöver jag ens nämna hur mycket jag BODDE i den ljusgula jackan med det där underbara luddet runt luvan?!
Sedan växte jag upp. Till en relativt grå passa-in-vardag. Guld byttes mot silver, gult mot grått-svart-brunt och vid ett fåtal udda tillfällen några vågade blå-turkosa inslag. Jag måste sluta vara så barnslig!!
Men nu har jag vuxit klart!! Och jag vill ha ett roligt färgsprakande liv snarare än mulna och grådassiga höstdagar när solen gömmer sig bakom kyrkan som om den blivit fastkedjad som en förbrytare på medeltiden. Jag får locka fram solen i mitt eget sinne och tända ljus i lyktor av varm orange och gul. Och jag får skutta runt i mina GULA GUMMISTÖVLAR likt den häftigaste bruden (trots att hon är typ 12 år gammal!) Coraline i den Tim Burton-inspirerade filmen med samma namn. Lika förundrade och ibland frågande över mina chockerande lysande stövlar verkar många personer på stan vara (då jag bl.a. stegar in med dem på Olearys en fullsatt lördagkväll eller kastar upp dem på britsen på blodcentralen) som när apelsinen (eller solägget) trillar ner i Elsa Beskows vackra värld bland skogsälvor och talande grodor. Vad i allsin dar?Men är det just denna lilla accent som lyfter mitt humör en gråmulen dag som idag ? -Ja, då bekommer det mig INTE ETT DUGG! :D