Igår fick jag inse att jag blir utkickad ur skolans (Umeå Universitets campus Övik) system (tillträde till datasalar m.m.) denna vecka. Jag blev tvungen att spara över alla arbeten och uppgifter jag skrivit under mina fyra år som student och göra utskrifter för de pengar jag ännu hade kvar på mitt tillfälligt återaktiverade konto (då jag behövde Powerpoint etc. för det tal jag höll på Folkets Park en månad tillbaka). Men nu är det ut i vuxenlivet för mig alltså. Ut i den oförutsägbara jobbdjungeln och klara mig på egen hand!
Jag fastnade däremot i nostalgi och min hotmail-inkorg. Runt 600 gamla meddelanden från ca 4 år tillbaka låg osorterade huller om buller. Medan jag sorterade dem och skapade nya mappar eller raderade dem startade jag Jonas Gardells verklighetesbaserade dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar som finns på SVT-Play i ca en månad till (varmt rekommenderad!). Jag kände hur håret reste sig på mina armar i varje inledning; Detta har hänt, i denna stad. Unga män insjuknade, magrade av och dog. En till en början obotlig epidemi likt en modern pest slog till i världen; HIV och AIDS spreds som en löpeld.
Det som slog mig när jag filtrerade allt hemskt jag konfronterades med genom inblicken och nyanseringen i dessa härliga homosexuella själars liv, var hur de levde relativt normalt i en tillvaro kantad av bråd och oförutsägbar död. Att fortsätta leva sitt liv ändå. Det enda liv som var dem givet! De flesta av dem skulle dö, det visste de om. Men fram till dess då?! Bjudningar, glamorösa spektakel och SKÄMT. Ironiska, elaka, träffande men ändå så ROLIGA skämt! Vi hade i alla fall tur med vädret- liksom! Detta var vad filmen uppdelad i tre delar lämnade mig med vid dess slut; den svarta komiken skapade ett drägligt perspektiv på vardagen mitt uppe i ett fullständigt kaos och elände!
När jag sedan anlände till mitt arbete på Fjällräven Center var det ett stort pådrag för Bröstcancer-fonden; If you dont fight, you cant win!. Bilder på poserande muskelmän med spända blickar i t-shirts prydda av rosa text snirkligt skrivet över bröstet. Fortsätt fightas!! Rosa ballonger prydde trappen till andra våningen, det låg (romantiskt) tematiskt rosenblad spridda i vår restaurant-entré och det stod flera bord med glada, vackra tjejer som sålde tröjor, band och planscher för att finansiellt stödja kampen mot bröstcancern. Att skapa perspektiv och möjliggöra glädje i människors tillvaro som blivit vänd helt upp och ner utifrån en kortfattad diagnos på ett litet vitt ark. Cancer.
Jag investerade i planschen med Alexander Steen på, vilken nu sitter upptejpad på mitt kylskåp! För egen del slåss jag varje dag för att min tillvaro ska vara dräglig; att göra det som fortgår i mitt liv till något meningsfullt och förhoppningsvis samtidigt roligt! För enligt mig kan livet vara precis lika tufft för alla som lever det. Ska det summeras är det faktiskt ett enda stort spel; ett spel på olika nivåer, men inte desto mindre en blodig turnering, där vi alla har olika Akilles-hälar och möter olika typer av spöken.
Vad eller vem gör att du fortsätter kämpa!?