Jag går på rosa moln och bara flinar! Söndagar innebär ett nytt spännande veckoupplägg med fokus på kortare eller längre pass. Cykling eller löpning. Intervaller eller distans/uthållighet. Varje pass blir en pinne att bocka av inför mitt skidlopp i februari (Engelbrektsloppet; 6mil). Men framför allt; jag gör mig stolt då jag lyckas klara av mitt (från och med måndagen den 12e november) uppföljande av träningsschemat som Joakim Bäckström (Modo Sports Academy) lägger upp och anpassar efter mig vecka för vecka. Pulsklockan har blivit min absoluta hjärtevän och pulsbandet hänger på tork efter en ordentlig dusch nästan varje dag då det kramar mig om bröstet när jag kämpar som hårdast.
Dunk dunk Utifrån min maxpuls och andra värden som testet nere på Modo Sports Academy visade, sker min träning numera utifrån min alldeles egna kapacitet! Jag kan ligga i en relativt hög puls under längre tid utan att trötta ut mig helt och alla små skavanker i kroppen jag oftast börjat tänka på och oroa mig över efter endast en halvtimmes jogg på löparbandet är som bortblåsta. Står det distans 2,0h i schemat är det just två timmar jag kör; med totalt fokus på inom vilket puls-spann jag bör ligga. När jag sedan ser att löparbandets funktioner blinkar att jag nästan sprungit 15km utan att ens ledsna blir jag fascinerad!
Under de tio dagarna jag hade uppehåll från träningen helt (tatuering, föräldrabesök samt Stockholm- och Londonvistelse) tänkte jag inte på sund kost eller så mycket på sömn eller liknande vanor. Tre kilo dövikt kom som på posten då min kropp tycks suga åt sig likt en svamp som om det inte fanns någon morgondag Dessa kilon försvann däremot i princip helt efter första träningsveckan för Jocke. Och inte nog med det har det fallit sig naturligt att jag, då tid finnes, lägger mig på soffan och tillåter mig att sova/vila en timme. För att träningen ska ge bädt resultat behöver jag även tillåta mig att ta sovmorgon ibland!
Min nya träning har kastat mig tillbaka i tiden då jag aktivt levde efter vad mina tränare (konståkning och simning) instruerade mig att göra av min tid. JAG och mitt MÅENDE har plötsligt blivit centralt. Hur levde jag (sportmässigt) innan då (-Jag som är så sportig, alert och uthållig?!)? I livet innan Jocke gick jag nästan dagligen till gymmet också, fast pga. skäl som att komma ut ur huset, vara social eller helt enkelt trötta ut mig. Att få en viss figur, tappa vikt, bli starkare etc. var ju en bonus jag fick på köpet. Jag har klarat av att prestera mycket och över min förväntan, men aldrig pga. strukturerad uppladdning och något papper med förslag på övningar. Kanske är det därför jag sökt mig till att träna fler och till större del mer ledarledda pass/pass i grupp. Jag saknar den auktoritära källan till min motivation; att någon följer med mig i min utveckling!
Vad jag vill komma fram till är att träning som syftar till något i det långa loppet är något som ger (mig) lugn och försätter mig i en harmonisk och meningsfylld tillvaro. Arbete och relationer till vänner och bekanta tar utöver träningen en stor del av min tid, men i mitt hjärta är det nu hälsan som är central och hur jag ska lägga upp varje dag för att bäst klara av min tilldelade träning.
Det känns som om jag spolat tillbaka klockan till mellanstadiet då jag kravlöst lärde mig saker i skolan och kastade snöboll på rasterna, för att sedan gå hem och stoppa i mig lite middag innan skjutsen till ishallen gick (eller simhallen därefter ishallen ). Där hade jag mina vänner och en av mina karismatiska och vuxna förebilder: tränaren. När jag kom hem fick skoljobbet sig en dänga under någon timmes tid och jaa . så mycket som en e-mail eller en mobiltelefon hade jag ju inte. Men med huvudet på kudden fick jag i all fall glädjas åt tanken att snart slå Rickard på fingrarna med linjalen på matten (när inte lärarinnan såg haha) Efter att träningsdagboken var skriven såklart. ;)