Böckerna (Twilight, New Moon, Eclipse och Breaking Dawn) om Isabella Swan och Edward Cullen är bara en i mängden av bokserier som detaljerat skickar våra sinnen på en omöjlig resa. Att Twilight betyder skymning har sin tydliga symbolik; en gråzon mellan det liv vi lever och det vi skulle kunna leva men inte vet något om. En skymning som övergår i en gryning och därmed en morgondag. Ikväll var det äntligen dags för mig att se den dramatiska uppgörelsen efter fyra tidigare filmatiseringar av författarinnan Stephanie Meyers kreation.
Den mystiska morgondagen alltså. Vad händer då? Och vad händer oss alla efter den 22a december enligt sägner och folktro? Generellt uppfattar jag att religion getts mindre och mindre utrymme i dagens samhälle trots att fler och fler vill tro på något där ute. Individualismen är ett faktum och alla (hetsas till och) ska självförverkliga sig och testa allt för att slutligen komma underfund med vilka de är och vad de är ämnade att göra. Men gör vi egentligen mer än att gå på minor frågar jag mig då och då? Gör vi mer än att hitta brister i oss själva utifrån vad vi är mindre bra på och vad vi är rädda för? Har vi på grund av valfrihetens tyranni och framtidens oklarhet börjat hålla oss fast vid den minsta möjliga trygghet vi tillslut hittar?
Sagor och sägner. Hjältar och odödliga. I jakten på vad vi själva tror oss kunna bli och åstadkomma tror jag att vi stirrar oss blinda, likt Narcissos, på vår glänsande och retuscherade spegelbild som däremot ingen människa någonsin kommer att personifiera; den perfekta, unga, starka och förevigt lyckliga. Happily ever after.
Fröjden att med film och böcker måla upp det omöjliga tillåter oss däremot att drömma oss bort i enkelheten. Kärlek som övervinner alla blodiga hinder och liv som sträcker sig längre än någon måttsticka kan mäta. Forever.
Problem menar jag däremot ständigt kantar vår vardag, fast i en mängd och på en nivå som vi själva sållar in. Innan den sista Twilight-filmens köldbitna inledning lyste upp Palladiums vita duk (tidigare ikväll) matades jag och mitt sällskap av vädjande budskap. Om att vår värld var upp och ner då vi lägger mer tid på krig och rymdskrot än att mätta hungriga magar. Att om vi bara står bredvid och ser på kommer människan att utrota alla tigrar inom 10år. Om att vår värld har så många brister som vi kan göra något åt; här och idag
Innerst inne tror jag vi själva väljer vad vi vill skydda eller bekymra oss över; vad vi vill ska spela en betydande roll i våra liv. Det kan vara allt från att vårda en sjuk anhörig eller sköta sitt arbete utan anmärkning till att vinna ett maraton eller komma det närmaste möjligt till en ängels utseende. Vägen till framgången är dock ständigt under konstruktion och vi tappar nog många gånger bort oss, på gott och ont. Det är just där jag tror att vi behöver overkligheten. Sagan och legenden, men kanske även skräckexemplen eller spökhistorierna. De blir alla perspektiv som rubbar vårt mentalt insnöade epicentrum. Vad kretsar allt kring egentligen - och varför?
Detta inlägg kan för många tyckas olikt av mig att skriva. Men målmedvetna och drivna personer (vilket jag själv skulle definiera mig som) är ofta de som i större utsträckning söker fel i sig själva; för att kunna förbättra sig, utveckla sina kvalitéer och nå högre höjder. Vissheten om detta får mig däremot ibland att stanna upp för att inse hur otroligt bra jag har det och hur otroligt mycket fina människor jag har omkring mig. Det mesta i mitt liv går precis så som jag tänkt det eller valt det. Saker som sker med envar händer dock snabbare (eller över huvud taget?) om man tar initiativ och aktivt söker sig till vissa situationer eller sammanhang, vilket resulterar i både ett sökande efter lyckande som ett sökande efter misslyckande. För i vissheten om vad som är kan jag aktivt agera!
Det är skymningen som gör mig/oss osäkra. Det är den odefinierade främlingen i den okända framtiden som ger oss/mig spegelbilden av mig själv/oss själva. Men kanske borde vi stanna kvar i den drömlika skymningen och inte (som den mänskliga naturen driver oss) söka svaren och förklaringarna utan dröja kvar i vår egen uppfattning av vår dröm; att det vi upplever som sanning i själva verket är vår verklighet ?