- Enligt gammal svensk folktro så gällde det att kliva upp riktigt tidigt på Luciamorgon. Låg man kvar och drog sig så kunde luskärringen komma och strö ut löss och det ville man ju gärna undvika.
- Förr var Luciadagen en stor festdag, särskilt i Västsverige, där den kallades lille julafton eller lusse långnatt. Då åt man mycket, ibland upp till tre frukostar. Detta tros vara en kvarleva från katolska medeltiden då julfastan började i gryningen.
- Melodin till luciasången är italiensk och handlar egentligen om en stadsdel i Neapel vid namn Santa Lucia. De svenska textvarianterna skrevs på 1920-talet.
- Enligt gammal hävd så var övernaturliga krafter verksamma under lussenatten. För att undvika obehagliga överraskningar satt man uppe till långt över midnatt. Det man fruktade mest var lussefala eller lussefärden, en ryttarskara som sprängde fram högt uppe i luften. I regel syntes ingenting, men ett vinande ljud, hästramp och hundskall hördes tydligt.
- Lussebruden med ljus i hår anses av vissa forskare ha sitt ursprung i en tysk sed som uppstått i Rhen-området. En möjlig förebild fanns i Kinken Jes (Kindchen Jesus = Jesusbarnet), en ursprungligen tysk sed, med en julklappsutdelande figur, försedd med en gloria av ljus på huvudet.
- Första gången vi hör talas om den svenska luciaseden är 1764 på Horns boställe norr om Skövde.
- Under Lucianatten trodde man enligt folktron att djuren kunde tala.
Källor: nordiskamuseet.se och edu.linkoping.se