I tisdags höll Modo Hockey en medlemskväll nere på Fjällräven Center. I över en månads tid hade jag vetat om detta, men mina två tal på Noliamässan i Sundsvall (Framtids- och Utbildningsmässa med fokus på drivkraft och motivation) fick jag med kort varsel veta skulle ske på samma dag. Helst skulle jag infunnit mig i Övik för hårfix och smink redan vid lunch, men endast tack vare en tålmodig och kvick chaufför hann jag snubbla in på arenan strax efter klockan tre denna dag. Som yra höns sprang butikscheferna och showledarna runt bland ljud- och ljustekniker för att visa deltagarna hur de skulle gå samt hur alla klädombyten hängde numrerade bakom det stora svarta skynket. På stora vita papperstavlor backstage stod ingångsordningen och upplägget för den kvällens modevisning och jag tappade hakan då jag läste hur hela spektaklet skulle genomföras.
Tanken var att jag skulle vara med i inledningsnumret. OCH finalnumret!!
Visserligen var jag medveten om den dramatiska entrén; att jag till Modos elitserielags ingångsmusik, i min Gladiatorutmanar-outfit, skulle gå ut och ställa mig på scenen vartefter A-lagsspelare skulle komma ut och gå catwalken upp och ner iklädda pälsmössa, kängor och KALSONGER!! För mig själv översatte jag det till: Ta på mitt warriorface och göra mitt bästa i att utstråla styrka, stolthet och samtidig skönhet. Det sistnämnda kunde jag anamma då jag under eftermiddagen hos Attityd fick lida pin och smyckas med långt löshår i en mäktig flätuppsättning som ringlade sig ur ett guldspänne som påminde om Egyptens Cleopatra. Komplement till det fascinerande håret blev en kraftfull svart sminkning med långa och täta lösögonfransar och ett silverskimrande läppglans vilket utfördes av artister från Make Up Store. Är det där verkligen jag (frågade jag min spegelbild)?!
Efter inledningsnumret följde på papperstavlorna en lång lista där kläder från Häggströms modehus med olika teman (som sailor-army-sport-marin-Gstar-Gant-Boss-Tiger m.fl.) representerades och bars upp av spelare i Modos herr- och damhockeylag samt fem tjejer som arbetar på logevåningen under matcher och evenemang.
Avslutningen skulle även den bli mystisk och dramatisk. Två dagar innan modevisningen, strax före att pucken släpptes på Modos hemmamatch mot HV71, fördes jag åt sidan i arenans logekorridor av uppvisningens dirigent och utsattes för dennes vilda brainstorming. Inkluderades gjorde Gladiatordrömmen, mängder av kläder och till sist en showavslutning där tre A-lagsspelare först skulle vara utklädda till bodyguards och leta efter något/någon med ficklampor på den nedsläckta scenen, vartefter jag: SAGA SUNDBERG, skulle inta scenen i egenskap av Loreen sjungandes och dansandes till hennes Eurovisionvinnande låt Euphoria! Det högg i magen av oro och obehag när den avslutande bomben släpptes. Jag Loreen!?
Helt ställd blev jag faktiskt. Jag kunde köpa att jag skulle användas som Gladiatorutmanare, vilket är just vad jag är i den fyrkantiga tv-rutan. Men en skimrande musikartist?! Utan koreografi eller någon som helst föreberedelse förväntades jag alltså äga och knyta ihop hela uppvisningen samt efter dansande och mimande bli ryckt tag i och i brandmansgrepp utburen av en av elitseriens hockeyspelare. Därefter skulle ärovarvet ske där alla skulle avtackas!
Här vill jag knyta texten till den inledande rubriken. The show must go on. Likt Nicole Kidmans rollfigur i filmen Moulin Rouge behövde uppvisningen sluta på det effektfulla sätt den var planerad (oavsett om hon skulle falla död ner). Alla behövde bita ihop och bjuda på sig själva och i viss mån även svälja en del präktighet och stolthet för hela gruppens skull. Visserligen hade jag inte tuberkulos och hostade blod (som filmkaraktären) men jag satte arrangörens och hela tillställningens tanke före mitt eget anseende. Det skulle kunna vara genomförbart tror jag var ord jag hasplade ur mig den lördagen. Men när det två dagar senare lyste i rött på papper och jag bara youtube:at Loreens mystiska dans och framträdanden kände jag att nervositeten kom som en hastig örfil. Ut på scen och improvisera!! För jaa, jag trodde faktiskt att idén endast var en vild brainstorming, inte verklighet!
Improvisation, dans och att fysiskt uttrycka starka känslor. Detta har jag lyckligtvis utsatts för många gånger genom min 12åriga elitsatsning inom konståkningen. Dans, balett och koreografi var ständiga inslag som jag fick genomlida utanför träningen på hopp, piruetter och skridskoteknik. Skräckblandad förtjusning. Gilla det eller hata det; det var så det kändes. Jag minns på vissa läger där man i en gymnastiksal (eller på isen) delades upp i två grupper och en låt sattes på i högtalarna medan vi uppmanades med kommandon som; Dansa, charma oss, spela ut, ÖVERTYGA OSS om något!! Och övriga hälften fick sitta publik och utvärdera, titta på eller skratta. Jag våndades varje gång, men kände mig lite stolt innerst inne efter att jag vågat blinka till någon jag inte kände eller falla på knä och låtsas att jag var djupt sårad. Övertygar man någon annan blir man oftast övertygad själv i retur. Som att sparka en boll mot en vägg helt enkelt!
Hjärtevänner till mig uppmanade mig däremot strax innan showen att tänka efter angående vad jag egentligen bör ställa upp på. De har absolut en betydande poäng när de menar att det kan vara under min värdighet att genomföra vissa saker eller att synas i vissa sammanhang på särskilda vis. Men samtidigt genomsyras jag av ishowsminnen (en showtävling hölls varje vår i Dalénhallen på Lidingö, där vi fick sätta ihop nummer helt själva!) som när jag vrålskrattade och gjorde high five med vänner och syskon efter att vi helt grönmålade lekt utomjordingar, eller då vi fnittrandes i 12års åldern fick spela Sandy i Grease med läppstift och magtröjor (en gammal raggarbil kördes till och med ut på isen!), eller då jag i för tighta jeans-hängslebyxor lekt Lill-Erik i Bert och applåderades för att jag överhuvudtaget kunnat inta isen efter min långa sjukhusvistelse med dubbelsidig lunginflammation. Oavsett nervositeten, oavsett obehaget innan över att låtsas vara något eller någon jag inte är så bet jag ihop och genomförde uppgiften för att möjliggöra gruppens lycka! Mitt i allt känslokaos är det just blir detta som är den sanna njutningen. Plötsligt öppnas ens ögon och man ser uppskattningen man får av betraktaren. De ser på en som en individ som vågar göra något obehagligt, ja, till och med något den förmodligen inte ens initierat själv!
Så jag gick ut på scenen i Fjällräven Center inför ett folkhav och mimade: whyyyyyyy, why cant this moment last forevermoooore ..? Toniiiiiight, tonight eternityyyy's an ooooopeeeeen doooooooor! som om det sjöngs med mina egna stämband och sen dansade jag så som jag minns hennes rörelser i det lilla youtubefönstret. Utan spärrar tog jag sedan ut svängarna som jag behagade med intensiv blick, hopp och en spontan piruett i takt till musiken. Charma oss, övertyga oss!!. Men lättad blev jag förstås, när Peter Öberg äntligen ryckte tag i mig enligt numrets bestämmelse och med kraft svingade upp mig på axeln i ett brandmansgrepp och bar mig av scenen. Nu är det färdigflummat!! I den här arenan är det hockey som gäller!
Nu i efterhand minns jag bara fläckvis vad som hände därute i strålkastarskenet. Folk runtomkring mig påstod efter att mitt nummer var färdigt att jag ägt scenen (i mitt huvud: ja, för det var det som krävdes av mig!) och de log stort med tummarna uppe i luften. You did it!!
Jag uppskattar uppmärksamhet och positiv feedback på saker jag känner mig säker på att göra. Skådespeleri och charader ger mig däremot rysningar. Men det är i skenet av vad som hände sen, som det värdefulla framstår i mina ögon. Jag gillade ändå sprattet för att det lockade folk på ett oväntat sätt till skratt samtidigt som alla inblandade sponsorer blev lyckliga och inom några få timmar fick jag hotmail-inkorgen fylld av helt otroligt vackra fotografier på mig själv i ett guldskimmer!
Och förresten Apropå något jag faktiskt visade mig vara rätt bra på; vilket avsnitt av Gladiatorerna-semifinalerna jag deltar i kommer offentliggöras imorgon kväll kl. 21.30!
Håll tummarna till dess och våga le på utsidan fastän du kan vara osäker på hur du känner inuti!