Spontanitet får jag säga ha karakteriserat min resa inte alltför långt från rikets gräns. Jag bokade resan mindre än en vecka innan avresa (05.30 onsdag morgon, ankomst ca kl. 17) och struntade fullständigt i hur min syster skulle jobba. Jag ville hälsa på, jag ville åka bort och jag ville känna luften ta tag i mina vingar ute i det fria. Tågbytet i Boden och de militärgröna ryggsäckarna ombord som släpades av vid denna hållplats fick mig att inse att inget i mitt liv sker på grund av tvång. Allt jag gör och vart än jag beger mig så gör jag det av egen maskin, i min alldeles egna takt! I min militära värld (som jag tillfälligt mentalt kastades tillbaka till) styrdes allt utifrån och ibland såg jag inte ens den långsiktiga nyttan med vissa övningar.
Framåt eftermiddagen anlände jag alltså till Björkliden. Lyckligtvis fick jag lov att övernatta på min systers boende som hon har när hon är ledig från sitt fler-dygn-i-sträck-jobb och lustigt nog hamnade jag (efter att jag sträckte på benen 10km i det närliggande skidspåret) skålandes och lärandes känna en mängd av hennes arbetskamrater i den vintageskidåknings-inredda källarpuben i Gammelgården (där jag förövrigt åtnjöt en stor margaritapizza i en fåtölj framför en sprakande brasa). Min syster närvarade däremot inte, så jag kastade in handduken strax före midnatt för att möjliggöra en heldag dagen efter (idag)!
Solens strålar väckte mig vid 07. Ska jag snooza? Det skulle vara skönt att sova en stund till Men sedan började tankarna spinna. Det vore ännu härligare att få starta min morgon i lugn och ro, laga min gröt och knyta på mig pjäxorna i absolut lugn. Så fick det bli. Strax före 08 intog jag längdskidspåret just nedanför Björklidens hotell och restaurant för ca 9km uppvärmning inför dagens tur. Stighudarna jag hyrt i sportshopen kvällen innan monterade (klistrade?) jag sedan på mina längdskidor och två stora vattenflaskor spände jag på sidan av min Abisko-ryggsäck som var packad med täckjacka och byxor, kängor, förstärkningsplagg som balaklava och underställ samt min dator, en god bok och lite smått och gott (bl.a. Gainomax proteinbarer -mums!!). Klockan 09.03 inledde jag den för mig nya formen av höjdbestigning! Ungefär 800m höjdskillnad är det mellan Björklidenlägret (ca 400m över havet) till stugan/fjällstationen Låktatjåkko (1228m över havet). Och denna stigning sker inom loppet av nio kilometrar som slingrar sig genom och över gigantiska snötäckta och häpnadsväckande bergsmassiv. I ryggen lämnade jag den mäktiga Lapporten och solens värmande strålar följde mig i sidan. Skoterspårens röda kryss markerade min väg, vilken tyvärr inte var kilometerutmärkt. Lite koll hade jag ändå, då jag tryckt play på min Endomondo-app som följer mina fysiska aktiviteter. Telefonen talade då högt om för mig när jag kommit en, två, tre, fyra km och så vidare. En långsammare förflyttning får man visserligen leta länge efter, haha!
Den första timmen välsignades jag med vindstillhet och totalt tystnad. Jag lunkade på och utsattes för den första branta backen. Nu jäklar började det suga i baksidan av låren, men det kändes snarare peppande än jobbigt. En kortare paus med vatten och lite att tugga på eggade på mig inför nästa timmes fortsatta vandring på de friktionshöga skidorna. Vinden tog däremot till på den bitvis flacka öppna sträckan som sedan uppenbarade sig och skotrar började passera mig med virvlande snö som följeslagare. Vuuuuuum vummmm! Svetten som tidigare lackat lade sig som en kall hinna mellan rygg och ryggsäck och den fuktiga mössan kylde ner min panna. Förstärkningsplagg behövdes och lyckligtvis hade jag en extra långärmad tröja och försvarets balaklava att tillgå som även kunde värma mina kinder. Nu började längtan att komma fram gro inom mig. Fyra kilometer. Fem kilometer. Sen möttes jag av ännu en större stigning. Det var bara att stålsätta sig!
Vid elvasnåret passerades jag (tillfälligt) av en annan skidvandrare i spåret och vi växlade våra historier och följdes åt en bit. Han kroknade däremot när vi enligt hans karta tolkat att sista biten skulle bli relativt plan och vi inom kort möttes av ytterligare en vägg av snö. Växeln jag då lägger i (och som jag är otroligt lycklig över att jag har) i min mentala växellåda heter autopiloten. Stugan dök upp som i ett trollslag och sedan ropade mobilen nio kilometer på 2 timmar och 49 minuter. Då återstod enbart cirka femhundra branta metrar kvar till mitt mål. Den bruna söta och till hälften snöklädda fjällstugan Låktatjåkko!
Lätt vimmelkantig stegade jag in i stugan och kunde knappt se något på flera minuter. Små neonstjärnor for genom synfältet medan jag satte mig ner i något som visade sig vara toalettkorridoren och stretchade de värst ömmande kroppsdelarna. Men kort därpå såg jag min lillasyster i ögonvrån; hälla upp våffelsmet i de heta järnen, betjäna kassan och se till att kaffet ständigt fylldes på. Hliiiiin!! En stor kram och en kort rundvisning hanns med innan hon åter fick hoppa tillbaka i köksluckan och förgylla skid-, skoter och turåkares önskemål om lunch och fika. Själv tog jag tillfället i akt och lapade sol på en renfäll utanför och flirtade till mig en adrenalinkick till skoterfärd med en ledig kollega till min syster. Jag vrålade ömsom av rädsla och ömsom av skratt när vi for fram i runt 70km/h och studsade hit och dit! Lätt nedkyld letade jag mig sedan in i en värmande bastu med utsikt över bergstopparna som jag fick alldeles för mig själv då de flesta övernattande gästerna precis hade anlänt och installerade sig på ett av de tio tillgängliga rummen. Då min syster visade nödutgången/spring ut i snön och rulla direkt efter bastun-dörren blev jag självklart tvungen att använda den för rätt ändamål, haha! I ett komplett och harmoniskt tillstånd intog jag sedan en fåtölj och fortsatte läsningen i den bok jag av någon märklig anledning för någon månad sedan plötsligt lagt på hyllan.
Apropå bok kom jag i lugnet för mig själv att tänka på en dikt skriven på 1800talet av Johann Wolfgang von Goethe som min kära tysk- och engelsklärare fick oss att rabbla. Fortfarande kan jag hela utantill och den beskriver lugnet en vandrare känner i stillheten på en bergstopp eller liknande:
"Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch"
När tid fanns kunde min syster umgås lite, men oavsett hennes upptagenhet jag är otroligt glad att jag kom hit, även då jag kom hit själv! Strax innan gästernas middag samlade hon oss i storstugan (samlingsrummet med fåtöljer och öppen spis) där hon berättade med många årtal och svåra organisationsförteckningar hur fjällstationen kommit till och var tänkt att användas för. En hästsko tillhörande hästen Freja hängde över eldstaden som ett klassiskt minne av denne duktiga materialtransportör som under de två byggnadsåren på 1930-talet helt utan styrning kunde traska till stugan och tillbaka ner till Abisko Anhalt, varifrån virket till stugan hämtades.
Under min systers middagsstökande med de inbokade gästerna (mindre företagsgrupper) grabbade jag tag i ett par snöskor då jag älskar att fotografera. Det resulterade i att jag i en timme stegade runt två kilometer i den relativt hårt vindpiskade snön längst den närmaste bergskammen och letade den vackraste vyn (om man ens kan jämföra den ena mot den andra när solen går från ett gyllene till ett blodrött klot i fjärran för att försvinna i ett lilarosa dis). På höga höjder känner jag att jag till fullo kan andas och tänka. Det är oftast med en fantastisk utsikt som mitt huvud kan reda ut sina oavbrutna trådar till tankar och idéer. Allt detta utan inslag av stress, helt på grund av att världen ser så vidsträckt ut nedanför mig. Insikten som uppdagas för mig när jag ser naturens storhet får mig att förstå att mina problem och grubblerier är obetydligt små och i överblickandet av den känner jag även att jag kan kontrollera den och summera den på ett logiskt vis. Jag kan bara hoppas att ni kan knyta an till denna känsla!
I mitt försök att fridfullt få använda min dator i storstugan vid kvällens slut haffades jag av en av besöksgrupperna och fick delta i ett quiz. Jag visade mig vara lite dåligt allmänbildad i musikintron till Snuten i Hollywood och hur mycket avdrag man kan göra på skatten angående resor, så jag blev ingen vinnare. Men i en sådan liten gemenskap som vi fann oss själva i uppe i denna stuga och bar (Sveriges högsta bar!) blir stämningen i alla fall väldigt välkomnande.
Suck och stön sa min syster då ett par renfällar förmodligen glömts ute på snön under dagen och jag assisterade henne ut strax före midnatt i mörkret. Himlen öppnade sig fylld av stjärnor och tidigare under dagen hade jag frågat om norrskenet. Nej nej, det är över för säsongen, bara om man har extreeeem tur kan man få se det i april. Men vad var det där lite vänster om bergskammen ? Ett suddigt gult streck uppenbarade sig som en vertikal pelare i himlen och följdes plötsligt av en dans i grönt och blått. Genom ett brett, flackande och liknande ett oskarpt pulsstreck tvärs över hela skyn kastades jag tillbaka i tanken till hur förhistoriska människor skulle tolkat detta skådespel. En härskare som Oden skenar över himlavalvet dragen i en vagn av stormande hingstar som skapar stora vågor vars skum nästan kom så nära att det sköljde över oss. Vi näst intill backade då himlen med ens blivit rörlig och tredimensionell som den största skärmen på Heron City i Stockholm. Fascinerande men samtidigt skrämmande nära våra små bräckliga människokroppar kom de glittrande kristallformationerna. Mobiltelefonens kamera kunde inte uppfatta och fånga skenet och dess danslika rörelse, vilket för mig gjorde fenomenet ytterligare speciellt. Det var bara vi där; jag och min syster, här och nu!
En trött och öm kropp lade sig sedan tillsammans med ett otroligt inspirerat och nyfiket sinne. Dagen efter skulle bjuda på en annorlunda snowboardfärd nerför bergen med stavar till hjälp på de mer flacka sträckorna. Då skulle dessutom min syster gå av sitt pass och kunna umgås med mig fullt ut (sol, after ski och underbart häng?!)!
Hoppas även ni känner er lite inspirerade ?!