Du är här

2013-04-25 - Saga S
Foto: Saga Sundberg

Kreativa hjärnor som vågar agera

Vissa kanske tror att vernissage och teaterföreställningar enbart är till för den påläste kulturnissen. Jag är däremot övertygad om att det är enbart genom att vi vågar bli del av ett annorlunda spektakel som vi lär oss att uppskatta konsten!

 

Under föregående helg vistades jag på Lidingö i Stockholm hos mina föräldrar. Jag informerades då glatt om att en god vän till en av mina systrar hade skickat ett fint inbjudningskort till familjen;  Nyckelviksskolan skulle hålla en vernissage i dagarna tre! Tankar, idéer och känslor hos eleverna på skolan uttrycktes i former som lerskulptering, tygtryck, träfigurer, teckningar och dikter, vilka fanns att hitta utspridda i olika byggnader; inomhus som utomhus! Lika intressant att titta på föremålen som ställdes ut visade det sig dock vara för mig att titta på klientelet som dök upp och svävade omkring i djupa filosofiska grubblerier. Vem kan något om konst egentligen?! Finns det någon som kan äga den eller som har tolkningsföreträde till den?



Jag vill påstå att jag uppskattar och står ödmjuk inför alla möjliga sorters konst. Så länge en person lägger ner sin själ i att helhjärtat förmedla ett budskap eller en svårbeskriven känsla med sin kropp eller med hjälp av andra material blir denne en sårbar artist i ett strålkastarljus. Det är modigt att dela med sig och man kan bara hoppas att den tredje parten i dramat; den observerande främlingen, kan komma i närheten av förståelsen av vad verket betyder och innebär för konstnären själv. Trots den uppenbara risken att bli missförstådd tar artisten alltså klivet ut på scenen och öppnar sig själv utan att veta om rosor eller tomater kommer kastas över vederbörande.

Igår sprang jag på min lunch från Stadium till Örnsköldviks Folkhögskola för att likt många andra se och uppleva föreställningen ”Mössens Brandkår” som sattes upp av Kulturskaparna. Som publik satt man på tre stolsrader nära scenen som utgjordes av det övriga rummet. Dekorerationer i form av kulisser och inredning fick oss att känna oss som besökare på en brandstation. Belysningen samt tystnaden mellan repliker och scenbyten gjorde att samspelet mellan karaktärerna och hela pjäsens symbolik blev tydlig och samtidigt humoristisk! Samtliga skådespelare gjorde sitt allra bästa att leva sig in i den roll de spelade och jag tänkte på hur frigörande det måste kännas för dem att helt "gå upp i" en helt annan karaktär för en stund. En auktoritär person som skriker ”Uppställning!” eller helt enkelt en simpel brandman som har till uppgift att hålla utkik efter fara eller nödställda individer. Allt annat är oviktigt och sätts åt sidan.

Det var i alla fall en härlig show som bjöd på många skratt och jag ska försöka hålla ögonen öppna för fortsatta ”annorlunda” sätt som får mig att betrakta min omgivning och personer i den på ett mer konstnärligt vis!

Dela med dig av denna artikel på: