Resultatet av denna framförhållning är att vi har perfekta dörrhandtag i borstad mässing som införskaffats tio par för 80 kronor inklusive frakt via Tradera. Vi har även diverse små skåpknoppar, en tapet med festande grävlingar och ett spektakulärt handtag från smekmånaden (läs veckan) i Barcelona. Det snirkliga mässingshandtaget hittade vi på stadens största antikmarknad. Det var så dyrt att jag genast gav upp tanken på att köpa den stora bronstjur jag föll för vid ett bord tillhörande en spanjor som inte var intresserad av att sälja saker. (Varför han hade ett bord med saker till försäljning på marknaden framgick aldrig.) Jag prutade ner handtaget en anings, men det landade ändå på nästan en tusenlapp. Enligt försäljaren var det designat av stadens egentliga gud, Antoni Gaudi någonting jag ställde mig lätt tvivlande till fram till dess maken hittade en bild på det i guideboken. Snyggt är det i alla fall. Och stort. Och tungt. Utan att ha mätt och vägt det skulle jag skatta handtaget till ca 30 centimeter långt och det väger ungefär som en vanlig pinnstol.
Handtaget köptes för att sättas på dörren till min, förlåt vår, klädkammare. Nu är planen ändrad till pardörrar, men det ska nog gå ändå. Vi kan sätta det så att det centreras mellan dörrarna och sen bara ha en diskret skåra i dörr nummer två för att öppna. Andra sidan får prydas av en av de otaliga andra, mindre spektakulära, handtagen jag fick tag på i en fyndlåda på en bakgård i Greenwich.
Nej nu blev jag fyndsugen igen. Ska nog gå på loppis i eftermiddag.