Du är här

2013-05-24 - Saga S
Bild tagen från Googlesökning "Lotta flyttar hemifrån".

Lotta på Bråkmakargatan...

Inne på mitt 28e levnadsår, men inte långt ifrån trotsåldern finner jag mig. Frågor som ”vad är skillnaden mellan kärlek och förälskelse?” har nyss besvarats inom mig, men min impulsivitet och brist på tålamod har på kort tid gett mig en rejäl törn.

 

Somliga saker går inte att planera i förväg eller genomföra på det sätt man först avsett och trodde var det mest lämpliga. Kort beskrivet; jag har varit otroligt klumpig. Min hjärnas kalkylerande och påhittade lekar har fått styra under ett års tid ungefär men under våren har mitt hjärta sagt ifrån. ”Du är påväg åt helt fel håll!”. Den vägvisande magneten inom mig pekade tydligt mot att jag varit ute på alltför vida resor och behöver återvända till lugnet och det lilla. Från den ena cirkusen till den andra har jag hoppat; gladiatorarenan och media, militären i Boden och det hattiga alltid-säga-ja-extra-jobbandet i kombination med att träna i princip dagligen och vara inneboende i en annan persons lägenhet och liv. Vem är jag egentligen och vad vill jag själv?!

Jag kan inte vara bäst på allt och befinna mig överallt på samma tidpunkt! Jag kan heller inte vara alla till lags genom att styra mina känslor i en viss riktning. Det enda riktiga att göra efter att jag varit i Ungern och besökt min dåvarande respektive kände jag var att ta klivet tillbaka till självständigheten. Jag behöver lugna ner mig!

Ett långsiktigt och vuxet alternativ aktualiserades i form av att jag beslöt mig för att köpa mitt första egna boende någonsin; en lägenhet! Klartecken från banken och glada stöttande föräldrar satte mina tankar i full fart att klistra upp min vackra fototapet på väggen vid det stora fönstret som vätte mot parken. Jag sade upp mitt boende och under några veckor var allt frid och fröjd. Tills beskedet kom; det har blivit ett missförstånd. Ditt boende är bortlovat till en annan köpare. PANIK!! I samma stund drabbas jag även av en relationell kris som kastade upp hela mitt pussel till liv där flertalet bitar ramlade ner på golvet och dessutom vände sig upp och ner. Hur ska jag nu få ihop det? Är det ens möjligt att starta om?

Början på denna vecka har varit bland det mest omskakande i mitt liv vad gäller trygghet. Jag stod plötsligt utan fast grund och sträckte mig efter grenar och rötter som bara gick av eller gled mig ur näven. Rubriken syftar till hur nära jag var att inom ett dygn ha tankar på att dra från stan för gott till att skriva ett köpes-kontrakt på en lägenhet som ligger otroligt centralt, med billig hyra, men som saknar både dusch och ugn! Bara för att ha något. Bara för att jag VILL HA NÅGOT NU!! Men att förälska sig i en tillfällig lösning och därmed ”slippa tänka på problemet” ett tag till är ingen verklig lösning. Ibland behövs och KRÄVS tid. Jag behöver rida ut stormen hur illa jag än tycker att det är att befinna mig i dess öga. Jag behöver läxa upp mitt ”Lotta-på-Bråkmakargatan-alterego” och erkänna mig svag och sårbar under en viss period för att kunna få de sanna svaren och rätt sorts hjälp och därigenom kunna förstå vad som långsiktigt är nyttigt för mig. Att kasta mig in i något nytt helt ogenomtänkt, som ett ”spontanköp” av en relativt dyr lägenhet till exempel, innebär bara att jag spär på problematiken inuti mig. Med hårda och uppläxande ord från mina (ändå kära) föräldrar satte jag nu (med en månads varsel) istället igång en tyst men effektiv djungeltrumma för att hitta en lägenhet att hyra tillsvidare, där jag kan känna efter och komma fram till (för mig själv!) vad jag vill och vad jag prioriterar i mitt liv. Jag behöver nämligen ha ett allvarligt möte med mig själv där jag punkt för punkt går igenom vad jag sysslar med och vad som ska få ta plats i mitt så kallade LIV. Först efter det är det rättvist att involvera människor jag tycker om. Innan dess är det en egoistisk handling av mig.

Den första juli bor jag någon annanstans än vad jag gör nu. Oron, hjälplösheten och ångesten sjuder i mig då jag inte vet VAR… Men jag tror faktiskt att det är en nyttigt att känna att man inte har kontroll ibland. Även detta är en känsla jag behöver lära mig att bemästra!

När allt kommer omkring blir allt precis som det är menat att det ska bli! Jag tror på ödet och att ingenting bara sker av en slump. Nästa steg blir att jag ska ifrågasätta mitt automatiska ”Ja”-sägande i många situationer och vara mer lyhörd för min kropps signaler. Det kommer att bli en jobbig förändringsprocess… Men utmanaren är redo!!

Dela med dig av denna artikel på: