Du är här

2013-06-18 - Saga S
Foto: Saga Sundberg

Det avslutande kapitlet!

I lördags kväll gällde inte Jantelagen i mina föräldrars hus. Här var det champagne snarare än O’boy som skulle inmundigas, då vi rullade ner med bilen i trädgården framåt kvällen efter ett intensivt dygn. Min Svenska Klassiker skulle firas av!

Under ett och ett halvt år har jag nu pendlat mellan god motivation och relativ ledsnad kring min satsning mot ”En Svensk Klassiker”. Vi var initialt tre goda vänner som tänkte genomföra den gemensamt och inledde den med Vasaloppet Öppet Spår i februari 2012. Alla lopp i en regelrätt Klassiker ska genomföras ”på varandra följande” och sommaren 2011 hade inneburit att jag medverkade i inspelning av tv-serien Gladiatorerna, vilket dock hade avslutats med tävlingsstopp och en allvarlig sjukhusvistelse. Kunde jag året efter hoppas på att få vara med igen!? Hoppas? ”- Ja!” men utgå ifrån? ”-Nej…”.

Vi anmälde oss och betalade för samtliga distanser redan under slutet av 2011 då dessa fysiska äventyr är otroligt efterfrågade att få ställa upp i. Mycket träningstid, energi och organisering låg sedan bakom att få ihop logistik, nödvändigt material för det faktiska genomförandet (skidor, våtdräkter, cyklar, löparskor…)och uppladdning inför spektaklet. Jag har mina inspirerande eldsjälar Emelie och Kajsa att tacka för de flesta resor och boenden och mest för all glädje de spridit trots att JAG är den av oss som tidsmässigt genomförde loppen vassast! Det var faktiskt precis efter min hjärnskakning som utmaningen kom på tal; för att peppa mig och ge mig något att se fram emot igen! Efter att jag genomfört min första skidsession som var längre än 2 mil (9 mil från Sälen till Mora); alltså Vasaloppet, på 8 timmar och 38 minuter, blev jag däremot informerad om min chans till att åter kämpa mot Gladiatorerna och tävla mot en annan utmanare. Detta sker bara en gång i livet kände jag och satte denna möjlighet före fullföljandet av min Klassiker. Det visade sig att mitt grundavsnitt spelades in helgen innan Vätternrundan och chansen att få vara med på båda dessa händelserna verkade till en början möjlig. Tills jag gick vidare till semifinal…!

Semifinalen och Vätternrundan var schemalagda samma dag. Och här valde jag TV framför mina vänner. De menade att de förstod, men jag kände mig självklart som lite av en svikare då jag i princip bokstavligen kastade min cykelbiljett i sjön. Efter att jag mörbultat mig själv mot muskelbergen nere i Karlstad for jag, Emelie och Kajsa däremot både till Vansbro och simmade 3 kilometer i den 16 gradiga Vanån och till Lidingö i Stockholm för att springa 3 mil i kuperad terräng. Roliga men vanvettiga utmaningar för inte helt erfarna kroppar och psyken. Jag ställer mig oerhört nöjd till mina insatser i samtliga lopp, men det stack till inom mig av besvikelse då Kajsa och Emelie gråtande sprang i mål på det leriga Grönsta där de fulländat DERAS klassiker just när himlen skulle öppna sig i skyfall över våra utmattade väsen.

Mina vänner var klara och firade med bubbel hemma i mina föräldrars trädgård. Visserligen skålade jag, men för mig var det en ensam resa som återstod. För att JAG skulle bli färdig behövde jag på nytt genomföra ett skidlopp och därefter Vätternrundan på 300 vidsträckta kilometrar sommaren därpå.

I början av året berättade jag här i bloggen att jag till min förtjusning upptäckte att även det 60 km långa skidloppet ”Engelbrektsloppet” i Norberg (Dalarna) ingår i en Svensk Klassiker. Detta innebar att jag fick vara med om och se något helt nytt samtidigt som jag fortsatte min kamp mot Klassikern. Tack vare mina föräldrar löste sig logistiken och tack vare Modo Sports Academys Joakim Bäckström klarade både mitt psyke och min fysik av att genomföra loppet på egen hand trots att förkylning hade kopplat ett starkt grepp om mig. Halsont och feber plågade mig under en hel vecka och egentligen är det tvivelaktigt om jag ens borde ha genomfört loppet. Men enorm tjurskallighet och viss dumdristighet gjorde att jag inte kunde stoppas. Fem timmar och fem minuter i knappa minusgrader var jag dock kvalificerad till Klassikerns sista lopp; Vätternrundan.

Ni har här fått följa delar av min uppladdning och vad jag på den faktiska dagen använde mig av för transportmedel och vad jag hittade på som energipåfyllnad längst med den 300km långa vägen mot mål. Själva loppet blev självklart ett händelserikt moment!

Digitalklockan tickade just över 23.02 på kvällen då min vita lampa fram- och röda lampa baktill på cykeln behövdes slås på och jag klickade fast mina skor (som jag lyckligtvis i sista sekunden hittat vatten-/vindtäta överdrag till). Nu skulle jag knappt komma att lämna sadeln innan lunchtid dagen därpå. Genom kraftig motvind och mörker som lade sig började cirkelrörelsen i benen att värma upp mitt maskineri. ”Lägg dig på rull i en klunga!” hade pappa rekommenderat. Men detta var svårt då klungorna till en början var väldigt kvicka och jag såg att min puls for upp i 150 slag/minut bara för att hålla mig i fas med den sista i gruppen av cyklister med matchande funktionströjor. Äsch, skit samma. Jag kan inte bli av med för mycket energi på en gång ju! Loppet är det längsta jag någonsin kommer ha genomfört! Om jag kommer hela vägen runt alltså…

En tilltagen äldre man i lysande gul vindjacka visade sig dock inom kort hålla en alldeles förträfflig fart som kändes lagom för mig att eftersträva och likt en igel låste jag mig fast diagonalt bakom honom bara några meter vilket gjorde att han fångade större delen av vinden som kastade sig mot oss. Under ca två timmars tid lämnade jag inte den runda ljusklotet framför mig men när vi kom till den långa avspärrade skogsvägen söder om Ödeshög blev natten som en dröm. Rödrosa himmel och mörka trädgrenar var det enda som kunde skymtas utöver de röda lyktorna längst den asfalterade vägen mot Jönköping där solens gyllene strålar vid 04snåret plötsligt träffade våra svullna ögon. Depån strax innan Jönköping innebar de godaste sju köttbullarna och pulvermoset med lingonsylt jag någonsin ätit. Människor låg utslagna på golvet i lagerlokalen för utfodring, men jag åt stående samtidigt som jag stretchade ut mina lår och därefter kissade snabbt i en buske varpå jag åter var iväg. Högst ca 45 minuter tror jag att jag tillät mig att pausa, under hela loppets gång alltså! Tre depåer cyklade jag helt förbi då min cameback försåg mig med tillräckligt mycket vatten och jag hade skurit upp mina flapjacks i små bitar att ständigt knapra på. Energigel- och dryck hade jag också separat på cykelns ram för de tillfällen då vissa backar tornade upp sig framför mig.

Många ”klungar” av tävlingscyklister passerade med skrik som ”håååååll höger!!”, men förvånansvärt många stannade till vid mig och frågade fascinerat; ”Mountainbike?! BRA KÄMPAT!”. Även faktumet att jag cyklade själv verkade överraska en del och jag hamnade vid upprepade tillfällen bredvid en entusiastisk 65årig tysk och en medelålders svensk man som gjorde eventet med 25 arbetskamrater. Det mest oväntade som däremot hände var ett jag längre fram på vägen mot slutet av loppet (ca 50km kvar till mål) såg en folksamling där en bil stannade till. Var det en genomslussning eller kontroll av något slag? Sedan registrerade min hjärna en livlös kropp med trasiga kläder och en massa röd vätska både över sig och vägen. Blod. Under den tionde timmen av cyklande förblev jag blind i mänskliga reaktioner och rullade på med tankar om min egen prestation. Men tänk om den personen som låg där just slutat att finnas till? Vilken otrolig tur jag egentligen har!

Bara så banala problem som punktering och kramper klarade jag mig utan, för att inte nämna en upprorisk mage som skulle kunna sätta stopp för den allra bästa av oss! Jag malde på och höjde knappt på ögonbrynet då en hundralapp seglade förbi framför mitt framhjul. Jag stod på autopilot och när solen steg allt mer kände jag att kläderna klibbades alltmer mot min kropp. Under sätesmusklerna började vadderingens kant att skava sår och nackkotans stela ställning gjorde att smärta började stråla ut mot både axlar och skuldror. Lårens muskler kändes som om de skrikande försökte sträcka sig ner över knäna och det sög i baksida lår vid varje ”uppdrag” i cirkelrörelsen. Jag ställde mig upp i varje mindre uppförsbacke de sista 100 kilometrarna; dels för att variera smärtan och dels för att jag inte skulle hamna i ett för trögt ”stillasittande” läge. Min hybridcykel gick ju faktiskt mycket tyngre än de övriga ca 99,9% av cyklisterna som hade tunna racerdäck med lätta ramar och bockstyren. Precis vid tolvslaget på lördag lunch trampade jag kraftfullt runt kedjan de sista varven runt de oljiga kuggarna och jag fick en målgång på precis under 13 timmar; 12 timmar och 59 minuter! Jag var inte vimmelkantig som efter tidigare lopp, men utmattad som om jag gått en dag i en öken utan vatten och trött som om jag visste att ”lägger jag mig nu är det osäkert om jag någonsin kommer vakna igen”. Mitt huvud hade tömts på djupare funderingar som gått rundgång under den första halva av loppet och bara nervsignaler och överlevnadstankar fanns kvar: ”Jag är törstig, jag är hungrig, mina lår gör ont, mina tår har saknar känsel…”.

Men jag hade gått i mål. Min Klassiker var fulländad!

Kvällen var sedan lite av ett töcken för mig. Det fikades, jag drev bort i sömnen i bilen och fick sedan ett glas med bubblande champagne i solnedgången på trädäcket i trädgården på Lidingö. Vid 21snåret intog jag horisontellt läge och välkomnade tanken att vakna stel som ett kylskåp dagen därpå, haha. Nu skulle det vilas och spenderas kvalitetstid med min familj i ett par dagar!

Stor skål för att sk*ta i ödmjukheten! Ibland är jag faktiskt både stark och duktig!!

Dela med dig av denna artikel på: