Med otroligt få undantag kan jag påstå att jag är aldrig uttråkad. Anledningen till det är att världen i mitt huvud och det jag betraktar med mina ögon och sinnen ständigt lägger till filter på verkligheten eller skapar en ny historia där ett tomrum verkar finnas.
Jag kom på mig själv med att tänka följande tanke om mitt lojala framryckningsfordon imorse då jag ca kl. 07 förberedda avresa från Brönnöysund: "men stackare, har du stått fastlåst här heeela natten!?". (Det känns inte längre som om jag låser den för att den skulle bli stulen annars, utan snarare för att den inte ska rulla iväg på egen hand..!) Det handlar helt enkelt inte om en cykel, utan min partner på denna resa som behöver både min omtanke och vård. Jag berömmer den efter läskiga branter eller vansinnigt höga stigningar och oljar däremellan in kedjan och rättar till bromsskivorna då det gnisslar till. Jag förstår absolut Tom Hanks känslor för volleybollen Wilson i filmen "Cast Away".
Mer än dessa fantasier är varannan stubbe och knotigt träd ett troll och stenformationer och bergens profil mot himlen blir olika ansiktsuttryck. Den mystiska dimridån som verkar följa min cykels varje riktning mellan och över berget påminner om älvornas dans och det är bara när mina tankar är fullt sysselsatta som en RIKTIG älg faktiskt uppenbarar sig!
Fem älgar såg jag idag; på både hyggen och inne i skogen. Som stora och vilda kor lunkar konungarna runt där fridfullt, eller ja, tills jag kommer fram och drar upp telefon; "äääälgen, kolla hiiiit då!!". Jag anser då att kungen borde veta att baksidan inte är hans mest smickrande sida på bild. Den älg som jag var närmast, kanske 20m ifrån, var jag inte alls beredd på! Jag hade passerat en gård och det var får, stängsel och lite annat i närheten. Dessutom hände det i en kraftig uppförsbacke, så när jag snabbt vred huvudet åt sidan pga ett knak var det precis att jag hann klicka av skorna och sätta fötterna i marken snarare än ramla omkull hela jag med cykeln över mig...! Älgen sprang dock vettskrämd iväg och jag fick leda cykeln upp till backkrönet!
Mer än viltspaning och att i mitt huvud omvandla alla naturens ting till underliga figurer, så funderade jag under mitt trampande till Hommelströ på allt det här med hällristningar, sagor och sägner. Det är ju inte särskilt ologiskt när allt kommer omkring. Alla färgglada karaktärer är ju symboler för människor och moral; etik och måttstockar för hur vi bör leva och behandla varandra. Förr behövde budskap förmedlas via bilder då de flesta inte kunde förstå och bruka det skrivna ordet. Det är därför äldre kyrkor har så många bildarrangemang och statyetter. Vikten av och viljan att kommunicera har ständigt funnit inom oss, men på vilket sätt, det har ständigt utvecklats!
Skogen jag timme efter timme trampade mig genom verkade aldrig ta slut och vid ca 12.30 rullade jag in i orten Tosbotn. På kartan ser den relativt stort ut. I verkligheten fanns det enbart några öde hus och en campingskylt med ett kryss över kniven och gaffeln (matplats). Det har varit en plats som sålde någon mat och dryck, men detta existerar inte längre. Jag hade däremot cyklat ca 7,5mil i kylig dimma och kände mig frusen från insidan och trött in i själen. Jag plingade därför på hos Magne som bodde i huset där skylten "reception" hängde över dörren. "Hej... Eeh, jag förstår av skylten att det inte längre säljs kaffe eller mat, men finns det någon som helst möjlighet att tillgå kaffe på denna plats...?"
Det slutade med att Magnes pratglada polska fru Gratzy (mycket oklart om det stavas så...) bjöd in mig och dukade fram både mackor med ost, salami och marmelad samt bryggde kaffe. Vi satt och pratade i nästan en timme över tre rejäla koppar, och tackar för det; en 6km lång tunnel i ständig uppförsbacke väntade mig runt hörnet... Med på min fortsatta färd från det lite ensliga (men för fiske-, och vandringsturer perfekta campingstället) Tosbotn Camping fick jag polska snacks likt kexchoklad och chokladöverdragna skånepepparkakor. Mitt hjärta var alltså varmt när jag direkt mötte backen som förde mig upp till ingången på den i 5900m långa tunneln med konstant stigning.
Mörker, fukt, kyla och ekot av droppar som föll från den ojämna bergväggen. Denna oförutsedda del av etappen utvecklade mig verkligen och jag kunde inte komma fram eller ut i dagsljuset om jag inte tog mig alla kilometrar. Därmed basta! Svetten rann från pannan och droppade från min näsa samtidigt som min utandningsluft blev till vit dimma framför mig. Taklamporna lyste svagt i gult var 50e meter ungefär och nödtelefoner var utplacerade ungefär var 500e meter. I övrigt var det tyst och svart. Läskigt var det då trafik smög sig på bakifrån; ljudet som närmade sig och ökade byggde upp spänningen som ett tåg som visslar på ett spår och kommer allt fortare emot en... Det kändes som varje lastbil, buss eller traktor skulle krocka med mig och jag skulle bryta varenda ben i kroppen. Men efter 34minuter konstaterade jag att dagens ljus fanns kvar för mig att se och uppleva. Dimmigt och småregnigt visserligen, men ljust! Och stor tacksamhet kände jag enbart över att vara vid liv!
Jag lyckades vid 16.30tiden trampa mig uppför den sista och värsta backen av dagens alla (?) väl på plats i orten Trofors; de ca 500m till Trixies pizza & kebab! Där beställde jag en STOR Hawaii med cola zero för 200 norska kr (det var det värt!!). Den behövdes verkligen också, för jag trodde det var många fler utförsbackar än uppför på vägen tillbaka till Hattfjelldal (34km) där jag nu strax ska somna... Men det blev en riktigt svettig och rätt besviken stund på mig själv mellan 17.30-19.30 då jag äntligen rullade in på samma camping som min första kväll i landet. Dagens etapp alltså; 16mil med hälsa och psyke (överlag) i behåll och ingen punktering. En vaaaarm dusch och en god natts sömn på det här så kan jag bestiga berget över gränsen mot Kittelfjäll imorgon...
Godnatt!
