Så långt mitt öga kan se; bergmassiv och fridfulla gröna skogar. Jag sitter i en vinröd fåtölj och dricker kaffe med vispad grädde i och äter varm Frödinge äppelpaj dränkt i vaniljsås. Och varför sitter jag här och förundras över naturens storhet...? Jo, just det ja, för att jag är en IDIOT!!
För flera veckor sedan fick jag för mig att genomföra denna vansinnesresa. Att cykla TILL vårt kära grannlands kust kanske inte var så farligt, men då tanken om att mina föräldrar skulle skjutsa mig därifrån inte funkade i realiteten...så väcktes tävlingsdjävulen i mig. Jag skulle allt kunna ta mig TILLBAKA på egen maskin också! Det är nog här som vanliga människors "realism" kickar in, medan min motsvarighet snarare är "lek med tanken att..."
Jag tillät mig 10 timmar sömn inatt för jag VISSTE att 10mil över fjällen mellan Hattfjelldal till Kittelfjäll skulle bli allt annat än en enkel match. Mulet och kyligt väder, den mystiska dimman verkar som sagt förfölja mig... Inom en timme började mina knän skrika av smärta. Min bakdel är immun sedan några dagar och skavsåren på insida lår börjar bli hudfärhårdnader... Men knäna, de är de allvarligaste käpparna i mitt hjul. Jag önskar ingen levande varelse samma upplevelse som jag fick erfara idag, de första tre timmarna i alla fall... Mitt vänstra knä, yttre minisken, är anledningen till att jag slutade åka konståkning. Hopp och landning skedde på samma ben, ca fem-sex gånger i veckan, i ca 12 års tid. Sen gick det inte att göra mycket alls med det vänsterbenet på flera år. Inte på ett "ordentligt" (läs: elitsatsande)vis. I perioder bet jag ihop med tårar i ögonen då jag spelade amerikansk fotboll i gymnasiet, då jag med min bror cyklade kustvägen mellan Stockholm och Malmö hösten 2007 och när jag gjorde värnplikten i Boden. Jag ljög om min skada för att få göra det grabbiga "mandomsprovet" så det var ju bara att löpa linan ut...
Idag runt lunch (startade kl. 10.05) ville jag kura ihop mig till en liten frusen boll och lägga huvudet i mammas knä och bli klappad på huvudet. Ta hand om mig! Tyck synd om mig!! Men ute på en regndimmig norsk skogsväg som dessutom kommer slutta mer och mer UPPFÖR så går inte det, flicka lilla!
Rädslan för att inte klara den sista "helvetesbacken" innan den lysande blå skylten "KITTELFJÄLL" tornade upp sig inom mig. Skräcken blandades med den otroliga trötthet som successivt ökat trots att jag ignorerat dess existens. Time to face the facts; Jag är ingen maskin.
Mitt pannben räddar däremot mitt liv. Jag vet inte hur många centimeter tjockt det är egentligen, men den sa; "den här backen bara, sen får du vila lite!". Men när jag kommit till krönet blir jag tillsagd; "njaaae, men så illa var det ju faktiskt inte, bättre att rulla till en ordentlig rastplats..." Och när rastplatsen kommer, ja då retar pannbenet mig till att istället ta mig till nästa blåa ortnamn "för hallå, du vill väl göra ett ordentligt stopp och skicka ett peppande sms till mamma, ELLER HUR?!". Från att komma uppför en rätt ansträngande backe hamnar fötterna alltså inte i backen förrän ungefär vid NÄSTA STAD (eller by...). Det är därför jag tog mig upp för backen med den 10%iga lutningen utan att gråta. Klockan 17.20 drog jag åt bromsarna utanför Kittelfjälls Handlarn "Sista Utposten" där butiksbiträdet Anita Hansson fullständigt strålade då hon såg mig. "Välkommen tillbaka!!". Utöver mitt kvällsfika och frukost hade jag av ren omtanke fått en nyfångad röding att "stek' upp i lit' smör ba'". En stor och hjärtlig kram fick denna underbara dam av trötta men lättade mig, och just när jag ledde cykeln in på uppfarten till skidlegenden Bengt-Erik Grahns stuga så öppnade sig himlen. Då man i många lägen här skulle suttit i en vägkant och hackat tänder så stod jag alltså inom några minuter i en uppvärmd och mysig stuga efter en varm dusch och kokade kaffe och stekte färsk röding... (Och åt en hel äppelpaj, "6-8bitar", själv).
I lugnet efter känslostormen kommer lärdomen till mig. Inse dina begränsningar mer. Acceptera dina svagheter! Men... Innerst inne skriker tävlingsdjävulen fortfarande..."du vill väl komma hela vägen framtill Örnsköldsvik, vaaaa...?"
