Efter att jag besökt Hällas 50-tals café 30km söder om Åsele hoppade jag på cykeln i lätt regn och siktade in mig på Degersjö, ca 1 mil utanför Solberg. Cafébiträdet Christien sprang ut efter mig med en påse mandelkubb i högsta hugg och frågade om de inte kunde tänkas få plats i packningen! Alltid bra att ha fika med sig om man ska våldgästa någon för natten!
Ja, jag kom nämnligen helt oanmäld till Degersjö, den lilla byn där jag spenderat oerhört mycket tid när jag först flyttat upp till Norrland. Kärleken till min stridsvagnsförare tog mig långt mer än till Örnsköldsvik förstår ni; han introducerade mig för natur och vildmark samt jakt och skoter-livet då han var född och uppvuxen i den lilla byn dit bara grusvägar går. Den första sommaren då jag var bosatt här i norr arbetade jag dessutom i Solbergs hemtjänst!
Det var hos en vän till hans familj som jag vid 20.30 tiden knackade på, då himlen åter öppnat sig. Som en ledsen liten hund frågade jag om jag kanske kunde få rulla ut min sovsäck där för natten?
Skratt, kaffe och berättelser om min resa och hans tid efter pensioneringen och hur det går med hans nya hund fyllde resten av kvällen fram till midnatt då jag överraskades av gäspningarna. Det är en dag imorgon också. Den sista!
Vid 08 klev jag upp till sol och lätt blåst. Lite moln här och där men en varm dag. Det skulle vara medvind HELA DAGEN! Kaffe och det sista runt-stuvandet av saker; och jag var iväg!
Ca 15km grusväg fick jag noga parera den första timmen till skyltarna som visade "Myckelgensjö" och "Junsele" bl.a. Den sista sagostigen på min väg tillbaka skulle besökas; berättelsen om Spå-Ante! Det är en relativt nyinvigd sagostig med vackra träfigurer vid skyltarna som är utplacerade vid en badplats och ut på en udde, med tillhörande timmerstugor längst med stigen. Lite less blev jag dock att sagostigen inte skyltats tydligt vid badplatsen utan bara ute på den stora vägen, så jag cyklade fel nästan 2 km på det läskiga gruset! Hade jag fått punktering hade det absolut hänt NU!
På vägen till Myckelgensjö möttes jag plötsligt av svettiga löpare med nummerlappar. Vad i allsin dar? Jag cyklade jämte några engagerade (frustande?) män i 35-års åldern och frågade vad som stod på? "Fäbodlunken!". Haha, det är mycket man inte hört talas om, men roligt var det att se glada supporters vid sidan av och funktionärer som delade ut vattenglas! De frågade om även jag ville ha, men jag hade ju gott om det både på cykeln och på ryggen!
En "bubblare" denna dag knöt ihop min saga på ett oerhört glatt och överraskande vis. Det kom till min kännedom att en av mina mest omtyckta "brukare" då jag arbetat i hemtjänsten i Solberg (en man från den lilla byn Tjäl som DÅ skulle fylla 100 år) fortfarande var i livet! Jag har funderat på honom mycket till och från och undrat hur det gick efter att han halkade i köket i slutet den sommaren och åkte in på sjukhuset. Hur synd det var att jag inte hade fått se honom igen. Vi sommarvikarier smet iväg tidigare på våra pass till honom för att spela poker och när ingen såg kunde han kila ut på gården och leka lite med sin 4-hjuling som han mot allas åsikter köpt vid 98års ålder! Han var en underbar krutgubbe som alltid visste vilka kort vi hade på handen och kiknade av skratt varje gång han vann!
Denna legend bodde tydligen i Bredbyn och är inne på sitt 103e levnadsår. Jag sprang in på Interflora och köpte en söt blomma i en kruka och frågade om de möjligtvis visste var mannen bodde, och lyckligtvis hade biträdet arbetat med mannen i fråga och beskrev vägen till servicehuset! En timme senare rullade jag ifrån Bredbyn med ett varmt hjärta och ett leende på läpparna. Jag hade blivit slagen i poker i fem raka set (och utspelade "stick"). De spelade tydligen inte kort på boendet, men jag sökte upp en kortlek och visst f***n kunde "gubben" sina grejer! Han tackade så otroligt och jag kramade om honom så försiktigt jag försökte med min svettiga och cykelmöra famn. Du är en glädjespridare och jag är så tacksam att jag fick träffa dig igen!!
Solen och medvinden gjorde nästan att mina sista fyra mil kände som "fusk". Som i ett nafs landade jag nere i Örnsköldsviks hamn framför glass-kiosken där jag möttes av sommarvikarien Caroline från Örnsköldsviks Allehanda. Jaha.... var skulle jag börja någonstans?! Vad skulle jag berätta, om vad?! Min sprint i regnet? Mitt nakenbad på norska gränsen? Solnedgången i Brönnöysund? Rökeriet och den utsökta maten i Vilhelmina? Övernattningen i den magiska stugan i Kittelfjäll? Hur låren och knäna skrek i bergen? Om de fantastiska sagostigarna som ledde mina tankar till att skapa en "Bamses trollskog" eller en "John Bauer"-värld vart än mitt öga spejade på min fortsatta färd? Eller skulle jag berätta om när jag mötte fukten, kylan och mörkret i den 6 km långa tunneln efter orten Tosbtn i Norge?
Hur som helst kändes det som om denna resa har rensat mitt huvud och gett mig enormt viktig kvalitetstid för mig själv. Att utmana sig själv samt peppa, belöna, sjunga, konversera, fundera, sova och äta med mig själv och enbart ha min cykel som bundsförvant blev inte alls ensamt! De individer som betyder mycket för mig finns ändå alltid med mig både i mitt hjärta och mina tankar. Ibland gör jag saker för min egen skull och när det inte väger tillräckligt tungt så vill jag göra det för någon annan. Det är det som driver mig runt nästa kurva och över nästa kulle. Jag har funnit stolthet inom mig själv och vet vad jag är kapabel till!
Sist men INTE minst vill jag tacka er som tagit del av min resa och mina tankar. Jag hoppas jag kunnat bidra med nyfikna och utforskande tankar kring vår omgivning och att ni fått inblick i att det inte är omöjligt att bara riva iväg; själv till och med! För när all kommer omkring.... så kan det väl inte mer än att gå åt h*lv*te, eller hur?!
Uppdaterar mina föregående inlägg i den mån jag kan nu under veckan!! MEr bilder etc är på gång! Kraaaaam!