Du är här

2013-08-03 - Saga S
Foto: Saga Sundberg

Den ensamma toppen

Sommaren rullar på och instagram bombas av bärplock, drinkar, grillbuffér och solnedgångar i det fria. Man förmedlar i detta forum livets godbitar. Eller ja, det man själv har som andra kanske är utan...

Var är ironin och bitterheten? Var är ilskan och rädslan? Nervositeten?

 Kanske vill jag som butiks- och lagerråtta (när solen står som högst) här leva ut min uppbyggda frustration med sarkastiskt tillhörande vacker friluftsbild... Men hur som helst känner jag att människan börjar försvinna till fördel för sociala forum med retuscherade bilder och glas som klirrar ihop. Det hetsar oss att bli snyggare, smalare eller ja... att ha dåligt samvete för det vi INTE tog oss för att göra. Och de intressanta personer som vi BORDE ha träffat i vissa sammanhang.

Jag började följa instagram-användaren "Sarcasm only" för ett par dagar sedan, vilket var det bästa beslutet jag tagit på länge. Fina bilder på hemmafrun med Stenmarks-liknande citat skrivna bredvid. Om vad vi tänker men inte säger. Om hur vi retuscherar vår bild av verkligheten för andra men vill ställa oss på bergstoppen och skrika; "JAG ÄR INTE PERFEKT!! Jag har bara fastnat i att VERKA som så och att leva upp till denna skinande beskrivning i allt jag gör!"

 Jag dubbeljobbade i torsdags och skulle även åkt iväg till Skuleskogen på en lite annorlunda fotografering för att höja engagemanget kring det coola eventet "High Coast Hike". Det sköts på till igårkväll och jaaa, varför inte gå upp på ett berg och spendera den sena fredagen med att äta kemiskt lagad mexikansk tonfisk i en påse?

Men i alla fall... När jag traskade hem på torsdag eftermiddag (eller bättre beskrivet; släpade mina ben och bar på den tunga dyrbara påsen där allt jag hängt undan från Ginatricots rea äntligen köpts) blev jag ikappsprungen av två små flickor.

"Heter du Saga?"

Ja det gör jag ju. I allra högsta grad. "Kan vi få din autograf?"

Kanske har detta på senaste fått MIG att lysa upp snarare än att man gör någon glad av att skriva ner och ge bort min namnteckning. Jag kände mig värdefull och duktig plötsligt. Mitt på en vardag som inte riktigt blev som jag tänkt mig. Jag var ju inte "lika duktig och lika intressant" som jag BORDE skulle varit idag... Vill ni ändå ha min autograf? Jag lovar att jag faktiskt inte är särskilt häftig egentligen...

Jag har tänkt lite på den här egentligen vanligt förekommande händelsen för mig. (Måååånga små ungdomar har koll på det där med Gladiatorerna!) Och vilka vi lägger upp våra bilder, skriver våra statusar etc för. Med rätt tanke och känsla älskar jag att få idéer och inspiration av andra och se vad de har för sig. Men den perfekta människan finns inte och jag hoppas innerst inne att människor i min omgivning även börjar se mig mer som en gottegris som är trött och tråkig varannan lördagskväll...

Tjohej och fortsatt solig helg på er!

Dela med dig av denna artikel på: