Du är här

2013-08-11 - Saga S
Foto: Kristina Sundberg

Tävlingsdjävulen...

Egentligen var det ett test för att se om jag kan genomföra en ”rolig grej”. Är det möjligt att i ett sammanhang med prispall slappna av och bara uppleva miljön och umgås med människorna som gett sig in på samma sak?

Nej. Det förblir ännu en extremt svår utmaning för mig. Finns ett tidtagarur och en resultatlista behöver jag tydligen prestera så gott jag kan, näst intill bristningsgränsen. Igår innebar detta dock att jag fick ett vykort med ett presentkort från Naturkompaniet värt 500 kronor. Jag kom på andra plats i Nävertjäls triatlon!

Min mamma och pappa kom till Örnsköldsvik under måndagen och varje dagen efter det fram till helgen kantades av arbete på Stadium och O’learys. Jag ville givetvis räcka till för alla och sömnen blev många dagar knapp eller obefintlig. Det resulterade i att jag under veckans slut kände mig som lätt överkörd av en bulldozer och några märkliga huvudvärkar och ”mysfeber” smög sig på. Men tävlingsdags var det inte desto mindre…

Klockan ringde vid 07.30 på lördagsmorgonen och de turkos-blåa funktionskläderna och den tvådelade baddräkten var framlagda på golvet. Allt förberett och klart. Jag kände mig tung i kroppen och åt lite motvilligt både flingor, frön, keso och bär samt lite mörkt bröd med ost och marmelad. Jag behöver nog varje kalori då starten skulle gå kl. 11.00. Som lätt uppvärmning rullade jag 08.35 iväg på min mattsvarta Occano från stan till Nävertjäls bygdegård, där registreringen påbörjades 09.15.

Organiseringen kring tävlingen var väldigt tydlig och även vägmarkeringar och funktionärer underlättade när man blev tveksam. Det hölls en obligatorisk genomgång av banan och viktiga saker att tänka på för oss 59 deltagare (50 personer tilläts anmäla sig men även reserver släpptes på under sista veckan) vid 09.50 och därefter begav vi oss i vår egna mentala dimma ner mot sjöns strandkant.

Två bojar skulle rundas medurs; från stranden och tillbaka. Ca 375 meter resulterade denna distans i innan man skulle springa upp genom sanden och trycka identitetspinnen i hålet där mellantiden togs. Tro’t eller ej var jag allra först upp ur vattnet med min lite ploj-aktiga ”haj”-badmössa. Mina föräldrar bistod med handduk och pepp under växlingen vilket behövdes då flera race-cyklar svischande förbi mig inom kort. Jag hade då stressat jag på mig strumpor, skor, shorts och funktions-tshirt (med startnummer på) och cykelhjälm för att kasta mig iväg på min tvåhjulade best. Uppför den branta grusvägen och in i skogen bar det av och 17 km följde. Himlen öppnade sig någon gång under cyklingen och mest koncentration och energi lade jag nog på att parera alla stenar och smågupp i vägen innan jag kom ut på asfaltsvägen efter lite mer än halva cykelsträckan. Då tog mjölksyran greppet om mig och tankeverksamheten växlade mellan uppgiven trötthet och det på-piskande ”Kom igen nu, det är ju bara en tjej som dragit förbi dig, du kan inte ge upp nu!”.

Växlingen till löpning skedde vid bygdegården och jag släppte hjälmen och välte omkull cykeln medan jag inledningsvis stapplade vidare med betongklumpar till lår. En bit upp i skogen kändes det som kroppen inte riktigt var en sammansatt enhet. Andningen var i otakt med armarnas svingar och var fötterna placerades mellan rötterna. Men det dök inom kort upp lite flackare partier och även grusväg där ”löpsteget” äntligen klickade och jag fick in mitt fokuserade tävlingsflås. Andningen är något av det mest peppande för mig faktiskt. Många av mina vänner från gymmet känner igen mig på långt håll enbart pga. hur jag andas då jag tar i ordentligt! Mestadels tror jag åren av simträning har lärt mig denna terapi; att istället för muskelkramper känna kroppens kapacitet och fylla den med nödvändig energi genom att visualisera inflödet av syre i mitt blod och utflödet av koldioxid från mina lungor.

Den sista uppförsbacken (av de ca 3,5km löpning) var inte nådigt jobbig. På upploppet var jag i upplösningstillstånd och jag blev tvungen att ge upp ett stridsvrål för att kunna öka takten de sista 100 metrarna. Hade jag själv stått bredvid som åskådare hade jag förmodligen vikt mig av skratt, men för mig som i maxpuls pumpats full av mjölksyra var detta det enda möjliga slutet på kraftansträngningen.

1 timme, 1 minut och 47 sekunder tog mitt första triatlon. Även om några tävlande passerade mig på löpningen så knep jag andraplatsen SOM TJEJ åtminstone och jag kan knappt se att jag (i alla fall med samma utrustning som jag hade) skulle kunna göra en bättre tid! Med ett stort leende och varmt, lättat hjärta stod jag inom en ytterligare timme på prispallen och mottog applåder.

Eftermiddagen och kvällen gick i ispremiärens och ”After-Triatlons” tecken då jag började ta in vad jag faktiskt presterat! I trevligt sällskap avslutade jag således en längre period av arbete och träning i Örnsköldsvik för att ladda med en god hotellfrukost på Elite Hotell innan jag hoppade in i föräldrarnas bil ner mot Stockholm idag (söndag).

Ha en grym start på (arbets-)veckan!

Dela med dig av denna artikel på: