Du är här

2013-08-20 - Saga S
Foto: Saga Sundberg

Tysta minuter...

Egentligen ville jag skriva detta inlägg igår, eller förrgår...? Men funderingarna ville inte fastna i formulerade bokstäver och tiden räckte sedan helt enkelt inte till. Ofattbara händelser och många minnen har spunnit runt i mitt huvud.

Efter midnattsloppet hoppade jag på söndag morgon trött men muntert in i en bil med fyra tjejer; mina arbetskollegor på Stadium. Det jag då inte visste var att jag skulle få mina perspektiv på livet ordentligt omkullkastade inom loppet av bara några timmar.

Havets nycker. Under resans gång nådde oss den hemska nyheten; att en båt hittats upp och ner på en strand i Örnsköldsvik och flera personer livlösa i direkt anslutning. Spekulationer och ovisshet kännetecknade timmarna då vi rykte i alla trådar för att få reda på om det var några av våra egna kära vänner det gällde. Men oavsett så gav hela händelsen mig rysningar. Det kändes som en öppningsscen i ett avsnitt av CSI spelades upp på näthinnan, eller en mystisk inledning på en helt overklig thriller med en kylig dimma i inspelningskamerans alla hörn. Bara det att det inte fanns någon kamera. Det fanns inget manus. Det fanns ingen mening med det som hände.

Livet är helt enkelt orättvist. Det går inte att planera, ta för givet eller beräkna längd på.

När jag kommit hem funderade jag på att umgås med någon men på något vis var det inte ”meant to be”. Min själ var olustig och jag packade därför ner en filt, min bok och faktiskt en stark-cider och hoppade på min kära svarta fara och rullade ner mot hamnområdet. I mitt bakhuvud brände idén om att se 1745 års handelsfartygsreplika Götheborg lämna staden. Som hastigast hade jag sett på Tidningen 7:s websida att den anlände på fredagen och skulle lossa ankare på söndagskvällen vid halv nio. Jag behöver här givetvis tillägga att jag älskar kulturella och historiska händelser, men blir speciellt nostalgisk när upprepade händelser bär på personliga minnen. Det mäktiga fartyget Götheborg som under de senaste åren upprepat äldre handelsrutter till Kina samt gästat ett stort antal länder fyller mig faktiskt med ett sådant minne.

När jag rullade ut filten nere vid vattnet långt bortanför de röda handelsbodarna kastades jag fem år tillbaka i tiden, till stunden då jag stod bara ungefär 100 meter därifrån; uppe på kullen mitt emot Fjällräven Center (på Domsjö-sidan). Jag var lite stressad och hade nyss hoppat ur bilen som i sista minut tagit mig till den plats jag önskat av föraren som oftast himlade med ögonen men plikttroget ställde upp på varje vink till idé som föddes hos mig. Jag hade en vit sommarklänning med svarta tecknade figurer på och håret uppsatt i ”Madickensvans” som vi brukar säga i min familj. Mitt fulla fokus gick åt att fånga skeppet på en tydlig bild. Och att filma när kanonerna ljöd som i en upprorisk piratfilm.

Men minnena som Götheborg målade upp för mig denna ljumna och mulna söndagskväll berättade om min nykära och oförstörda naivitet. Jag hade år 2008 just flyttat till Örnsköldsvik och startat upp mitt nya liv fjärran från mobbing i skolan, elitidrottande samt vapen och tidspress inom det militära. Mitt val att flytta till staden handlade om att ersätta diverse olustigheter och krav med närhet och kärlek till en person som jag lärde känna i Bodens mörker och kyla och som fortfarande betyder obeskrivligt mycket för mig. Han stod vid min sida denna kväll. Han höll om mig och suckade ljudlöst när jag tog min tolfte bild på det sakta ivägseglande skeppet. Men var det viktigt för mig så var det även viktigt för honom. Vid tillfället för fem år sedan skulle jag irriterat mig lätt på att han suckade. Idag inser jag vad som verkligen hände den kvällen; han körde mig till platsen jag ville vara på och stannade där och höll om mig tills jag ville fara därifrån.

Jag satt ensam vid kajkanten i söndags kväll, fem år senare, och såg Götheborg ”hissa sina ankare” och avlossa de tunga kanonerna vid sin avresa. Jag tittade då och då upp från min bok under nedräkningen; tyst och lugnt seglade mina ögon ut på vågorna som slogs mot bryggor och båtar. Typiskt nog öppnade sig även himlen kort därpå. Ängeln och djävulen som sitter på varsin av mina axlar hamnade då plötsligt i osämja. Hur blev det såhär, vi som hade det så bra!? När förlorade vi fattningen i den hemska stormen och drev iland med våra ansikten nervända i vattnet…?

Men trots den groende melankolin och faktumet att jag i nästan två timmar satt där själv tills regnet började ösa ner på mig så växte ett lugn inom mig. MINA allra närmaste finns kvar. De andas, sover, äter, arbetar, umgås och tänker. Det är det ju inte alla människor som får privilegiet att göra. Och så länge det finns liv finns det hopp.

Av denna anledning kunde jag inte fälla en sorgetår denna kväll, för att MITT liv inte riktigt blev som jag hade tänkt mig när jag först flyttade hit. Jag har (i jämförelse) inget att gråta över mer än i så fall GLÄDJETÅRAR, för att jag verkligen tillåtits att älska och vara fina individer nära inpå livet.

En ”Ben n’ Jerrys” slank ner i väskan då jag cyklade förbi ”Hemmakväll” påväg tillbaka till lägenheten som numera är min underbara fristad. Jag behövde ladda för en ”fixardag” med vardagens många bökigheter (städ, tvätt, möten…) dagen därpå, och sedan skulle jobb kanta veckan fram tills helgens nya resa!

Tack för att ni läser och jag hoppas att ni vårdar både närheten av de kära som finns hos er idag och minnet av de som inte längre kan hålla om oss!

Dela med dig av denna artikel på: