Filantropi är en vacker term jag fick bekanta mig med under första terminen på Socionomprogrammet via Umeå Universitet. Att hjälpa andra på en främst volontär basis samtidigt som det ger en själv en helande meningsfullhet. Socialt arbete startade på detta vis under 1800-talet, oftast genom att kvinnor från överklassen hjälpte till på fattighus och liknande. Men under ett antal decennier nu har ämnet fått ett åtminstone semi-vetenskapligt erkännande och kan läsas som akademiskt ämne med legitimerade yrken som slutprodukt. Det är däremot svårt att göra avgränsningar på vad hjälp för en annan individ innebär, då man inte likt fysikens grundlagar kan räkna ut människans behov och reaktioner utifrån termer som en tyngdlag där äpplet faller till marken varje gång du släpper det. Människan är unik och oförutsägbar, vilket gör våra liv väldigt mycket mer intressanta än en matematikbok (enligt mig alltså ).
I måndags kände jag mig stel i hela kroppen och beslöt mig för att investera i rekreation på Paradisbadet. Det blev en timmes simmande fram och tillbaka i bassängen med min snabba badmössa och därefter letade jag mig till båsen med massagestrålande vatten för fötter/ben och rygg inne på äventyrsbadet. Vaderna värkte av lätt överbelastning sedan helgens Midnattslopp och träningen inför det och de behövde verkligen extra cirkulation för att kunna släppa på spänningarna. Bubbelpoolen satt jag och filurade i tills jag nästan började frysa i det varma vattnet. Och bastun, ja, där satt jag tills jag rann bort som en överkokt kräfta på en augustiskiva !
Måndagskvällen innebar att jag skulle försöka laga mat jag aldrig tidigare gjort; tacolasagne med spenatplattor. Inte nog med det skulle jag dessutom bjuda på denna måltid och under ett dygn ansvara för och skämma bort en person som jag kommit att betrakta som min låtsas-lillasyster. En tjej som jag genom gemensamt umgänge känt sedan jag satte min fot i Örnsköldsvikstrakten och som vid det tillfället var 12 år gammal. Att hon chockerande nog nu är 17år mogen och bryter sig loss från rollen som barn, integrerar nya och egna värderingar fjärran från sina uppfostringsgestalter och samtidigt försöker matcha detta med skola, arbete och kompisar Ja, det är allt ifrån en lätt sak kan man förstå! Själv kunde jag knappt bestämma vilken färg och längd jag ville ha på håret då jag gick ut högstadiet och mobiltelefoner och kommunikation var något helt nytt under gymnasiet. Idag är läget annorlunda och identitet och bekräftelse tar sig uttryck i hur många likes ens bild får på Instagram. Eller hur många som läser ens blogg. Eller hur många som retweetar ens kommentar på Twitter.
Men jag ville föra denna gulliga lilla tonåring tillbaka till den tidsålder jag är mest bekant med; Stenåldern. Där man mår bra av fysisk rörelse, närhet till natur samt mat och kroppsvård. Sååååå Jag överraskade denna lilla staty av Eva med att rycka ut henne på en solig promenad runt Höglandssjön (observera att hon inte ens hade sin telefon med sig!!) och sedan äta en härlig frukost på Lundbergs finbageri innan vi sedan gick ner i centrala Örnsköldsvik och gjorde varsin djuprengörande och skrubbmasserande ansiktsbehandling med avslutande mineralsminkning på Makeupstore. På mindre än en timme får man där till ett grymt paketpris en enklare kurs i hur huden fungerar och vad den behöver samt en otrolig energikick och lyster i hyn. Det kändes nästan som om ansiktet andades åt mig när jag kilade till arbetet därifrån!
Avslutningsvis trillade jag över ännu en välgörande sak häromdagen; då jag laddade upp mitt senaste inlägg på webben7.se råkade jag se inlägget om Rotarys Poliolopp. 7km löpning nere i hamnområdet där anmälningsavgiften gick till poliodrabbade barn samt att utveckla vacciner! Vid midnatt på tisdagen såg jag detta och loppet skulle gå kl. 19 dagen därpå. Jag bestämde mig snabbt att packa alla löpgrejer på morgonen och använda mina hundögon på jobbet om möjligheten fanns att få springa iväg lite tidigare (skulle arbeta till butikens stängning kl. 19)?! Det var med knappa marginaler jag lyckades smita iväg från Stadium en halvtimme innan stängning för att speeda ner på min Occano till de K-märkta hamnkranarna där loppet startade. Etthundra kronor och startnummer 224 på bröstet. Det lustiga var att alla fick en bungypumpstav i näven att värma upp med. Hm . Det här känns ju lustigt!. Men det var både roligare och jobbigare än jag kunnat tro och på ett pedagogiskt sätt hölls en uppvärmning av en rutinerad Bungypump-fantast. Mestadels skulle man använda staven genom att pumpa fjädringen ut och in mellan händerna med utsträckta armar framför sig eller över huvudet. Både flås och den statiska uthållighetsstyrkan aktiverades och jag fick verkligen ny inspiration angående hur jag ska använda de Bungypumpstavar jag redan har hemma och uteslutande har använt för att öka stimuleringen i triceps under vardagliga promenader.
Starten gick vid 19.00 som sagt och med 45 andra numrerade löpare (och ca 100 ytterligare motionärer) tog vi oss an asfalten och gruset i Örnsköldsviks hamnområde. Solen sken och det var en underbar kväll. Men självfallet är det inte underbart att ta sig fram på hårt underlag med en puls över 170 slag per minut. Det sticker jag inte under stolen med, men jävlar anamma om jag inte ska ta mig fram och tillbaka på en schyst tid ändå! Pulsklockan är äntligen tillbaka på min arm och jag hade ingen tidtagning för egen del under loppet. Jag intresserade mig för att ha koll på vilken nivå hjärtat låg och hur länge jag orkade hålla ett visst tempo. Min maxpuls är ungefär 185 slag per minut, vilket är lågt i förhållande till min ålder (överlag sägs det att man har 220 slag minus ens kronologiska ålder som maxpuls). Hur som helst låg jag på 175 slag/min under ca en kvart (3 km ungefär) och sista tio minuterna låg den och pressade mellan 178-180 slag. Då andas man långt ifrån normalt kan jag säga och både bröstet och musklerna värker och sjuder. Men det släpper fort när man väl är i mål och efteråt; ja, då blir hjärtat otroligt mycket starkare och INGET känns jobbigt att göra under en lång period. Jag verkar bli ständig tvåa denna sommar verkar det som också; Gottnecyklisten Cecilia Lauri spurtade i mål före mig och bara ettan fick pris. Tiden blev 32 minuter och 56 sekunder vilket jag är jättenöjd med utifrån förutsättningen att jag inte ens ett dygn innan fått reda på att loppet fanns och att jag dessutom både sov dåligt och drömde mardrömmar under natten
Hoppas i alla fall att jag hjälpt ett barn att tillfriskna eller förebygga en jobbig livssituation. Och till alla därute; om man veeeeerkligen vill kan man nog se till att få flexa lite från jobbet. På flera goda grunder!